Många är de ensamma män som räddas genom en oväntad vänskap med ett djur, åtminstone på film. Hunden har fått även den hårda John Wick att känna saker och ”Hachiko – en vän för livet” går inte att se utan näsdukar. Faktum är att bandet till hunden är så starkt att webbsidan ”Does the dog die?” skapats bara för att varna känsliga filmtittare.

Pingviner är däremot inte lika vanlig känslokatalysatorer. Men man kan lätt se att den lilla varelsen med vaggande gång kan mjuka upp den hårdaste av själar.

Livströtta Tom Michell (Steve Coogan) har mer eller mindre gett upp allt som har med känslor att göra. Han är engelsklärare på snofsig privatskola för rikemanssöner i Buenos Aires 1976. Det vill säga, året då isabel Perón störtades och militärjuntan tog över. En turbulent period i landets historia, alltså.

Men Michells, och hela fakultetens, inställning till landets politiska kaos är ”bäst att hålla sig utanför” och ”det finns ändå inget vi kan göra”. Något som skiftar när pingvinen ockuperar en allt större plats i hans hjärta. Han har faktiskt räddat ett liv, och det känns bra mycket bättre än att ducka.

Men det tar lång tid innan vi hinner dit och ärligt talat, det känns så där att en blodig tid där upp emot 30 000 argentinare ”försvann” används som bakgrundsscenografi för att konstatera att tja, ibland krävs det en varelse som inte är en människa påminna oss om vad mänsklighet är.

Steve Coogans patenterade skådespelarstil, hans cyniska alter ego som blommar ut fullständigt i filmer som ”The Trip” och ”Coffee and Cigarettes” smyger sig in i det mesta han gör. Så även här. Synd. Men i scener med till exempel svenska Björn Gustafsson, som hans finska lärarkollega, är det tydligt att Coogans skådespelardjup är större och under filmens gång får vi hjärtvärmade och rent rörande glimtar av det medan hans sköld av sarkasmer smälter.