Kristoffer Viita slår på en boxningssäck med svarta handskar i ett gym.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Kristoffer Viita måste avreagera sig i gymmet efter att ha sett MMA-nostalgitrippen som inte lever upp till kritikerns förväntningar. Se recensionen och delar ur filmen i videon. Foto: Oscar Fries/SVT

Recension: ”The smashing machine” av Benny Safdie

Uppdaterad
Publicerad

Den legendariske MMA-fightern Mark Kerr förkroppsligas av Dwayne ”The Rock” Johnson, och hyllas i Benny Safdies experimentella försök att fånga den galnaste eran i MMA. Nostalgigodis för gamla fans av sporten. Samtidigt saknar ”The Smashing Machine” trovärdiga fightscener och fångar inte tidsandans maximalism, enligt filmkritiker Kristoffer Viita.

I slutet av 90- och början av 00-talet kallades MMA för ”mänsklig tuppfäktning” och sporten var på vippen att förbjudas helt och hållet i USA. Det var ”the dark ages” då proffsen sökte sig till Japan och den Yakuza-kontrollerade ligan Pride. Maximalistiska arenaevenemang med ett minimalt regelverk och där steroidtesterna lyste med sin frånvaro.

Benny Safdie (ena halvan bakom nyskapande ”Uncut gems” och ”Good time”) fångar sportens mest utflippade era med delvis imponerande autenticitet, i allt från ”full contact fighter”-tshirts till den legendariske Pancrasemästaren och MMA-profilen Bas Rutten i rollen som sig själv.

För de som var som mig, och började utöva sporten under samma period, är det svårt att inte drabbas av nostalgiska känslor. Samtidigt är det omöjligt att inte bli besviken över potentialen som delvis gått förlorad, där den bombastiska blodtörsten och tidsandan som byggde den inte riktigt fångats i sin riktiga omfattning.

”The Smashing Machine” förlitar sig för hårt på dokumentärförlagan med samma titel: ett porträtt av brottaren Mark Kerr (i filmen spelad av Dwayne ”The Rock” Johnson), vars specialitet var att plocka ned sina motståndare på marken och få det att regna ned slag. Kerr dominerade i både UFC och Pride innan han började missbruka smärtstillande, och det är där Benny Safdies film tar vid.

Så istället för en typisk sportfilm med en rivalitet, träningsmontage och en fight där allt står på spel blir ”The Smashing Machine” mer drogdrama möter ”Scener ur ett äktenskap med en fighter”, där Dwayne ”The Rock” Johnson och Emily Blunt gestaltar två personer som älskar varandra men inte lyckas hitta en fungerande dynamik. Det går att respektera som konstnärligt val, men något har ändå gått snett då relationstjafset är mycket mer spännande än de träiga fightscenerna. Tonsatta av frijazz med ljudeffekter som får Mark Kerrs patenterade ”ground-and-pound”-smockor att låta orimligt tama. Det är en märkligt val av Benny Safdie, vars tidigare alster borde ha bäddat för adrenalinpumpade knockouts.

Fler filmrecensioner här.

”The Smashing Machine”

Regi: Benny Safdie

I rollerna: Dwayne ”The Rock” Johnson, Emily Blunt, Bas Rutten

Speltid: 2h 3 min

Åldersgräns: 11 år

Betyg: 3

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.