Att ”ge publiken vad publiken vill ha” är en devis som kulturutövare i regel fnyser åt eftersom den betyder att välja kommers och enkla lösningar framför konstnärlig utveckling och integritet.

I en intervju för att promota Thor: Love and Thunder förklarar Chris Hemsworth att han inte var så sugen på att ge sin karaktär Thor en fjärde film. Han var trött på rollfigurens utveckling (eller snarare icke-utveckling) mot korkad nallebjörn med stort hjärta. Han fick oväntat medhåll av regissören Taika Waititi, som föreslog att man skulle ge publiken en Thor de inte sett förut i stället, och Hemsworth hoppade på sequel-tåget.

Ett förödande beslut. Den Thor vi inte sett förut är korkad, klär sig som en åldrad rockstjärna, steker pannkakor, tycks hoppa mellan superhjältegenren och romcomgenren och är allmänt hopplös.

Handlingen likaså. Thor saknar mening i tillvaron och inser håglöst att han inte är bra på någonting alls utom att strida. Så han lägger sig i några krig och konflikter, försöker hjälpa. Lyssnar på Guns’ n Roses, oklart varför. Men så kommer hans gamla kärlek Jane Foster (Natalie Portman) tillbaka på svaga grunder som har med Thors gamla, trasiga hammare att göra och plötsligt får han ny mening i sitt liv. Men dessvärre har kärleken ofta ett högt pris.

Just det, det finns en skurk med också. ”Gudsdräparen” (Christian Bale). En man vars smärtsamma förflutna lett honom till beslutet att han måste dräpa alla gudar i universum. Och Thor är ju en gud…

Några överraskningsmoment är kul. Det är roligt att se oväntade gästroller trilla in en efter en. (Matt Damon! Melissa McCarthy!). Russell Crowe tycks ha haft en synnerligen rolig dag på jobbet när hans scener spelats in. Kanske fattade han inte heller vad den här filmen egentligen vill säga och bara spelade med i idiotierna.

För visst har Waititi rätt i att man inte kan berätta samma historia om och om igen, Thor har dragits med samma inre konflikter i tre tidigare Thor-filmer nu: rädda universum eller vara med Jane? Förlåta sin (halv)bror Lokis senaste svek eller inte?

Men är en löjlig, lång Guns ’n Roses-video, förlagd till rymden och en norsk fiskeby, verkligen bättre?

Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta men ibland kan kommers och förutsägbarhet tydligen vara att föredra framför konstnärlig utveckling.