Jag sitter på pressvisningen och känner att slutet på ”Until dawn” börjar närma sig. Jag fiskar försiktigt upp mobilen och sneglar på klockan. 30 minuter kvar, hur är det möjligt?

Den nya skräckfilmen löst baserad på tv-spelet med samma namn är bara en timme och 39 minuter, men känns dubbelt så lång. Det är förvisso i linje med den förvirrade handlingen, som följer ett något modifierat ”Måndag hela veckan”-koncept. Ett gäng generiska ungdomar i mammajeans är ute på en deppig roadtrip för att söka efter en försvunnen vän.

Efter ett möte med en klichéartat skum bensinmacksgubbe (Peter Stormare) hittar kidsen ett ödehus där de plötsligt dödas en efter en, bara för att komma tillbaka till liv igen och slaktas på nytt.

Det finns för många förklaringar. En häxa, en förbannelse, något om att gruvstaden borrat för djupt. Kanske är allt bara en dröm? Eller så är kidsen redan döda? Vem bryr sig? Det är för tråkigt att försöka spekulera kring.

Det stör mig sällan när skräckfilmer återvinner slitna koncept, så länge det genomförs med en kreativ skruv. ”Until dawn” är inspirerad av slasherklassiker som ”Evil Dead” men lyckas mest stapla klyschor på hög utan originalitet: gungstolar som gungar av sig själva, läskiga clownmasker, ”Jag kommer strax tillbaka”-repliker.

Allt utan att generera någon som helst spänning eller självmedveten humor – trots välgjort slafsiga splattereffekter. Ungdomarna bokstavligen exploderar som om de svalt handgranater. Ändå känns ingenting levande. Varför skulle jag bry mig om de dör eller inte?

Svenske Hollywoodregissören David F Sandberg har återvänt till sina skräckrötter efter flera (visserligen habila) superhjälterullar i ”Shazam”-serien. Men hans lågbudgetgenombrott ”Lights out” framstår nästan som en ”The Shining” i jämförelse med ”Until dawn”.

Ett nytt bevis för att skräck inte behöver mycket pengar för att funka, det behövs bara en bra idé. Inte femtio halvbakade.