K J Boone, en stormrik oljemagnat, ligger döende och uppvaktas vid sin dödsbädd av Jill. Hon har varit död i femtio år, sedan hon vred på startnyckeln i sin mans bil och sprängdes i luften. Hon har hållit sig kvar i Bardo men kraschlandar då och då på jorden för att ledsaga döende till livet efter detta. Hon är en trösterska, men Mr Boone vill inte ha tröst, han ångrar ingenting, trots att han är väl medveten om hur hans industri har förstört miljön och människors liv.

En politisk roman om den pågående miljöförstörelsen, och en roman om hur vi ska leva så vi kan dö väl. Precis som i genombrottsboken är Bardo ett tillstånd där allt kan hända, döda och levande dyker upp oanmälda och reser högljudda anspråk vid sjukbädden. De döda är befriade från sina kroppar men inte från världens kroppslighet, det bråkas och fjärtas och flygs in och ut ur andras kroppar, medvetanden invaderas, hallucinationer väcker minnen till liv.

Framför allt är det Jills minnen som framträder allt tydligare ju längre tid hon befinner sig i verkligheten. Hon återupplever förälskelse, bröllop och död, hon upptäcker att mannen gift om sig och fått barn och att han när han kilade vidare aldrig dröjde sig kvar i Bardo: hon har alltså ingen möjlighet att träffa honom igen.

Boken är en salig blandning av burleskeri, sorgesång, vrede och hopp, trots allt, om en bättre värld. Saunders är rolig och fantasifull, men jag saknar den starka värme som fanns i Abraham Lincolns sorg vid sonens grav. Jag blir inte särskilt engagerad i gestalterna i den nya boken. Det kan bero på att budskapet denna gång är för entydigt, eller helt enkelt på att inte heller Saunders är särskilt fäst vid sina skapelser.

Fler bokrecensioner här.