Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Recension: Vem är rädd för Virginia Woolf? Foto: Bengt Wanselius/Kulturhuset Stadsteatern

Recension: Smärta och sanning i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”

Den moderna klassikern Vem är rädd för Virginia Woolf sätts nu upp på Stockholms stadsteater. Kulturnyheterna har pratat med teaterkritikern Anna Hedelius om föreställningen.

Edward Albees banbrytande porträtt av ett äktenskap i ”Vem är rädd för Viriginia Wolff” chockade Broadway vid premiären 1962. Den efterföljande filmen med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna gav den världsberömmelse.

Nu visas föreställningen i regi av Tommy Berggren på Stockholms stadsteater. De två paren i berättelsen spelas här av filmstjärnan Lena Olin, Peter Andersson, Josefin Ljungman och Henrik Norlén.

Det är ett kammardrama med fyra karaktärer – och Lena Olin har inte gjort teater på 26 år – hur sköter de sig?

– Visst det här är mumma för skådespelare. Komplexa karaktärer med en hel del lik i garderoben, inte bara i Martha och Georges roller, utan även hos det unga paret Nick och Grynet. På det stora hela är det en njutning att se.

– Peter Andersson är knivskarp i sina torra sarkasmer. Hans spegelbild – till och med i identisk kostym – Henrik Norlén bär en sköld av fejkad självsäkerhet, Josefin Ljungman sköljer ned varje konflikttendens med en cognac.

– Och så har vi då Lena Olin, hemkommen till svensk teaterscen från den amerikanska filmens värld. Hon är inledningsvis lite väl manerisk och utlevande i sitt spel för min smak, men i andra akten möter hon, och därmed vi, hennes outgrundliga smärta och lidande.

Kom de åt dina känslor då, blev du drabbad?

– Efter en lite tveksam start är svaret JA! Temat livslögner och förljugenhet är högaktuellt i vår tid, inte bara i familjens sköte. Villfarelserna präglar både världspolitiken och mänsklighetens hela sätt att leva. I ljuset av detta ser jag ett hopp i Tommy Berggrens läsning av pjäsen.

– Både regi och scenlösning öppnar ett fönster ut mot världen och låter oss förstå att det är bara om vi kliver ut ur skuggorna och gör upp med självbedrägerierna, som vi har möjlighet att möta sanningen och försoningen – hur smärtsam den processen än kan vara.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer