Musikrecension: Zara Larssons nya album Poster girl

Uppdaterad
Publicerad

Zara Larsson-affischen hänger fortfarande kvar på väggen, men Kulturnyheternas Per Sinding-Larsen hade hoppats att en av våra svenska världsstjärnor gjorde sitt efterlängtade tredje album till något mer eget.

Jag hörde Zara Larsson för första gången 2012, på en demo som den legendariske skivbolagsdirektören Ola Håkansson presenterade för mig. Jag tappade andan. Vilken otrolig sångerska!  

Att styrkan och den rätt färdiga karaktären i rösten kom från en ung, före detta talangtv-vinnare från Enskede, var inte min första gissning. Men, att samma stämma hade alla chanser att hitta en riktigt stor publik var jag knappast ensam om att tro. Olas amerikanska kollegor hurrade och undrade vilken urban stadsdel i USA denna femtonåring kom ifrån.  

musikrecension

Ingen av oss kunde i dåläget veta att Zaras röst kunde blomma i andra bemärkelser. Att den utmärkta popmusik hon började släppa året därpå till Sverige och världen bara var en del av vem hon uncovrade sig fram som artist. En sorts modern Sverigebild personifierad. En sån som typ Volvo, Ingmar Bergman och covid-strategin.

Larsson siktade in sig på en samtidsträffande, trespårig motorväg mot stjärnorna där hon själv satt i framsätet och var först i varenda fil. Vid sidan om musiken fanns ett aktivistiskt jag som högt sa ifrån i frågor om sexism och jämställdhet samt ett entreprenörsjag som siktade på en första intjänad miljard innan 25-årstårtan.  

Nio år senare och jag slås fortfarande av Zara Larssons både själfulla och vackra röst, men hade nog förväntat mig något mer av hennes första, och flera gånger om, försenade och omgjorda fullängdare på fyra år. 

Albumet i fråga, Poster Girl, är långt ifrån en väggtavla du bara passerar. Tvärtom är det hennes bästa såhärlångt sett till hur väl sammansatt det är med en elegant omsväng in i den r'n'b där hennes senare, post-Talang-historia, började och där hon bäst verkar höra hemma.  

Trots otaliga producenter och låtskrivare (Max Martin, Julia Michaels, Justin Tranter m fl) så är helheten inte lika spretig som debuten 1 eller ännu rörigare som föregångaren So Good.  

Men jämnheten har ett pris. Trots att vi får förstklassig popmusik så är denna 12 spår långa historia om kärlek lite väl försiktig. I en sån värld skapas visserligen spår som kan bli långlivade spellistekamrater som Talk about love, ABBA-aktiga Look what you've done (med sin smått bisarra hetsiga violin) eller den helt oemotståndliga Need Someone, men troligen ingen ny Lush Life.

Har man med sig några av världens bästa musikmakare i studion kan man kanske be dem att spetsa till en än mer utmanande komposition och ljudbild som både klär och gör en världsstjärna.  

Men framförallt handlar det om henne själv. Försiktighet är ingen gren som klär en Zara Larsson. Trots att hon sjunger bättre än någonsin, så saknas något mer personligt och eget.

För att förtjäna en affischplats på väggen måste man våga ta plats i framsätet. Och det kan Zara Larsson. Som, trots allt, vuxit såhär otroligt långt, 23 år fyllda. Jag ser framemot fortsättningen.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

musikrecension

Mer i ämnet