Med debuten “En kärlekshistoria” fångade den 27-åriga Roy Andersson både publiken och kritikernas hjärtan. Uppföljaren “Giliap” fick honom däremot att lämna långfilmen.
Under sina tjugofem år utanför, förfinade han istället sitt filmskapande genom ett hundratal reklamfilmer.
– Man står inte och stampar på samma fläck när man skapar, utan man försöker utvecklas. Det är ju inte närbilderna i konsthistorien som är de intressantaste, utan de som berättar om villkoren för människor, säger Roy Andersson.
Den legendariska filmstudion
I Mårten Blomkvists biografi “Sånger från folkhemmet” skildras Roy Anderssons liv från barndomsåren i Göteborg, studierna i Lund, till åren på filmskolan och framväxten av det särpräglade konstnärskapet.
Framförallt berättas det om den legendariska filmstudion på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Efter mycket letande hittade han 1981 – den perfekta lokalen i en gammal pantbank.
– Det visade sig att hela huset var till salu. Hur kan man motstå den frestelsen? Då behövde jag inte be husvärden om lov att flytta väggar och sänka golvet. Jag kunde göra vad som helst. Det var en fantastisk känsla!
”Människan – en tragisk varelse”
Med “Sånger från andra våningen” (2000) gjorde Roy Andersson långfilmscomeback, därefter kom den prisbelönta levande-trilogin: ”Du levande” (2007), ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014) och ”Om det oändliga” (2019).
Hans unika stil med långa tagningar, avancerad scenografi och vitsminkade, ofta förtvivlade karaktärer, handlar enligt honom själv, om att uppmärksamma den sårbara människan.
– Människan är på sätt och vis en ganska tragisk varelse. Vi föds med förmågan att fantisera och skapa framtid, men det räcker ju bara sådär 80-90 år. Sedan är det slut. Och det gör vi allt för att glömma.
Hör mer i klippet ovan.