Vikingar och lyxkryssare – Så blir filmåret 2022

Publicerad
Analys ·

Ryktet om min död är kraftigt överdrivet, skulle Filmmediet kunna hävda. De många och skrymmande superhjältarna och den seglivade coronan har fått många att spå den mer kvalitativa biofilmens hädanfärd men en titt på 2022 vittnar om ett ovanligt fylligt filmår, där covid-uppskjutna premiärer trängs med purfärska produktioner.

Fredrik Sahlin

Filmkritiker

Coviden la Wes Andersons nu bioaktuella French Dispatch i träda så länge att han hunnit göra en film till, kallad Asteroid City där den egensinnige filmmakaren som vanligt har samlat en hel hop av stjärnor. Noah Baumbach gör rullande bilder av författaren Don DeLillos White noise, med Greta Gerwig och Adam Driver i huvudrollen. Andrew Dominik har kämpat i ett drygt decennium med Joyce Carole Oats-filmatiseringen Blonde, om Marilyn Monroe, men nu är den äntligen klar.

Franska ikonen Claire Denis är aktuell med Eld, ett triangeldrama med Juliette Binoche i centrum, den skruvade greken Yorgos Lanthimos (Dogtooth) serverar ännu en udda sak i Poor things och franske Florian Zeller, som i somras gav oss det hyllade demensdramat The Father, släpper 2022 The son. Nej, det är inte en uppföljare…

Musikdrivna regissören Damien Chazelle (La la land) kommer med Babylon, som utspelar sig på den tiden då Hollywood fick stämband, alltså gick från stumfilm till ljuddito. Kelly Reichardt, den amerikanska indiedrottningen som gjorde en av förra årets främsta dramer, First Cow, kommer redan i år med något nytt, Showing Up med Michelle Williams i fokus, och så begår skådespelaren Maggie Gyllenhaal regidebut med den redan hyllade och Oscarstippade The lost daughter, på en roman av Elena Ferrantes.

Tre stora förhoppningar

Idel ädel filmadel alltså, och mycket mer är på ingång, men ska jag välja ut tre absoluta favoriter/förhoppningar får det bli:

Licorice pizza. Paul Thomas Anderson, en av få filmskapare som kan slå Roy Andersson på fingrarna när det gäller cineastiskt pedanteri är äntligen tillbaka på duken. Efter minutiösa storverk som Magnolia, There will be blood och Phantom Thread är han tillbaka med en uppväxtskildring från 1970-talets Hollywood som lär gå i samma stämning och estetik som det nämnda decenniets filmiska guldålder.

Triangle of sadness. Ruben Östlund, branschens främsta socialpsykolog har redan vunnit en Guldpalm i Cannes och siktar nog på en till vid årets festival, med denna satir där Woody Harrelson spelar en marxistisk kapten på en lyxkryssare som förliser. Gruppdynamik och överlevnad på en öde ö. En intellektuell Expedition Robinson?

The Northman. Enbart regissörens namn eggar rejält, Robert Eggers – en egenartad filmare som kan göra genrefilm till otäckt skavande konst. Han har bara regisserat två filmer tidigare men har redan, och helt välförtjänt, blivit ett stort namn i branschen. Efter The Witch och The Lighthouse hoppas jag nu på ett hattrick med detta äventyr där Alexander Skarsgård spelar en monstruös viking och Nicole Kidman hans mor. Förväntningarna slår genom mitt inre salongstak.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.