Tali da Silva beskriver Sara Parkman som ”en vuxen Ronja Rövardotter som får lyssnaren att känna allt från heartbreak till begär”. Foto: Sara Parkman

Musikrecension: ”Eros, Agape, Philia” av Sara Parkman

Uppdaterad
Publicerad

Folkmusikförnyaren Sara Parkman har gjort ett album om kärleken i alla dess former. Det bultar och svindlar, men det är musikaliskt snarare än textmässigt som Parkman är som starkast, tycker Kulturnyheternas musikkritiker Tali da Silva.

Vi är kallade att älska men det gör ju så ont. Så sjunger Sara Parkman med lugn, klar och vindlande röst. En utmärkt tagline för konceptalbumet ”Eros, Agape, Philia”. Parkman säger sig vilja beskriva vad det är att älska och bli älskad, att vara människa i både kropp och ande.

Det är stora ord och pretentioner – härligt. Och Sara Parkmans och medkompositören Hampus Noréns storslagna musik passar perfekt för uppdraget. Bastonerna är mörka och ihållande, fiolerna kastar sig mellan febrig lycka och kuslig hotfullhet som en slags albumets allsmäktiga drama queens.

”En vuxen Ronja Rövardotter”

Redan i introt tar stråkarna täten, sen kommer flöjter, körer och fågelsång och låter fäbolandskapet bre ut sig för ens inre blick. Sara Parkman är en norrländsk naturromantiker i ordets bästa bemärkelse. Låttexterna är fulla av hjortron, björnar, mossa och älvar. Hennes röst är stark och bestämd, ibland mer rop än sång. Det är en vuxen Ronja Rövardotter som kan få stråkarna att låta som synthar och lyssnaren att känna allt från heartbreak till begär.

Därför är det tråkigt när hon håller tillbaka.

De popiga och kanske mer radioanpassade spåren låter bleka och ofärdiga i jämförelse med allt det storslagna. Markus Krunegård-duetten ”Mörkgröna älven” är en sådan. Sara Parkman är starkare musikaliskt än textmässigt och det märks inte minst här bland pop- och rockklyschor om cigg och ett ex som är ”sämst på hela jävla jorden”. En historia om uppbrott som ska kännas i magen men det drabbar inte.

Sex-låt som inte är pinsam

”Till Salka”, som kanske handlar om kärleken till en ungdomsvän, är en musikalisk roadmovie som mynnar ut i EDM eller housepop. Det låter plastigt jämfört med Parkmans annars fylliga, kraftfulla musikaliska överdådighet. Tänk om den hade fått utvecklas till en hård, josig technohit istället?

Som ”Rosen” – Eros Agape Philias kulmen och klimax. Den öppnar med flåsningar, trummor som för tankarna till Detroit och så mungiga – vem visste att mungiga kunde låta sexigt? Parkman sjunger i snabb trans om att slingra, titta, andas, svettas, slicka. Hon har gjort en låt om sex på svenska som inte är det minsta pinsam – bara sanna mästare lyckas med sånt.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.