”Sauls son”

Uppdaterad
Publicerad

Ungraren László Nemes fick Grand prix i Cannes, och en Golden Globe för sin film om Auschwitz-fången Saul. En imponerande regidebut om massmordets mekanismer, som både är ohygglig, drömsk och rå, tycker Sofia Olsson.

Det börjar med en suddig bild av något som ser lummigt och grönt ut. Sen närmar sig Saul kameran, hamnar i fokus och vi får följa med i hans helvete.

Saul Ausländer är ungersk jude och fånge i Auschwitz. Han är med i ett ”sonderkommando”, där utvalda fångar tvingades delta i utrotningen av sitt eget folk, genom att eskortera nyanlända till gaskamrarna, bränna kropparna och sen skyffla undan askan.

”Sonderkommando” beskrevs av nazisterna som en utvald och priviligerad grupp, men även dessa fångar visste att efter några månaders omänskligt arbete med att industriellt döda sina medfångar, skulle de själva mördas. I “Sauls son” skildrar Laszlo Nemes den absurda, utomkroppsliga tillvaron som Saul och de andra fångarna lever i.

Kameran följer nära inpå Saul (Géza Röhrig), vars ansikte är tomt och nästan genomskinligt. Han rör sig som en sömngångare mellan att skura gaskammaren, stapla lik, skyffla aska. En dag ser han sin döda son bland alla kroppar, och Sauls enda mål i livet blir att få tag på en rabbin och ge sitt barn en riktig begravning.

En omänsklig tillvaro ger absurda reaktioner, Saul lägger sammanbitet all sin energi och livsvilja på att få begrava sitt barn. Han bryter inte ihop av sorg vid åsynen av sin döda pojke, han tar inte livet av sig, han dödar inte en vakt i ett vansinnesutbrott. Nej, han letar bara frenetiskt efter en rabbin.

Detta är som man nog förstår, en ohygglig film. På sätt och vis är den ändå respektfull i och med att den inte i onödan visar döda kroppar. Genom att kameran klistrar sig fast vid Saul, vid hans rörelser och förstenade ansikte, eller vid hans rygg med det stora röda X som målats på allas rockar, blir det en smärtsamt personligt upplevelse. Det korta skärpedjupet gör att vi bara anar stora högar av lik.

Samtidigt som fotot och enmansperspektivet ger en drömsk och luddig upplevelse, ger “Sauls son” också en rå och knivskarp bild av hur avhumanisering går till och hur massmord blir möjliga. Filmen är torr och faktisk i det mekaniska skyfflandet av människokroppar, kol och aska. Och hur lägervakterna med road röst talar om för fångarna att de ska få äta varm soppa efter “duschen”. När kropparna sedan ska tas om hand, benämns de som “rester” eller “det”.

Parallellt med att Saul försöker slutföra sitt uppdrag pågår ett uppror bland fångarna i kommandot. Här kommer det in lite för mycket detaljer, dialog som förvirrar, information om olika kommandon i krig med varandra som ger mig en nervös känsla av att jag måste hänga med i vad som händer. Möjligtvis är detta medvetet eftersom hela tillvaron är ogripbar och förvirrande och Saul själv har helt tappat makten över sitt liv. När det finns en strimma hopp om liv är ändå det enda han klamrar sig fast vid sitt döda barn.

Detta är ungraren László Nemes regidebut och väldigt imponerande. Om man undrar om det behövs ännu en skildring av Förintelsen, ger Nemes ett stillsamt svar på tal med sin film.

Betyg: 4

Regi: László Nemes

I rollerna: Géza Röhrig, Levente Molnár, Urs Rechn m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet