Semikolon blev häromåret framröstat till svenskans bästa skiljetecken av Språktidningens läsare; på andra plats hamnade tankstrecket, på tredje plats tre punkter. Semikolonet är sannolikt också det enda skiljetecken som tillägnats en egen sång.
Per Andersson är författare och redaktör på Kulturnyheterna. Han menar att semikolonet är ett av kulturjournalistikens kännemärken, eftersom ett semikolon signalerar att det hela tiden finns något mer att säga.
– Semikolonet är det vackra typografiska uttrycket för att ingen sanning ska bli så mäktig att den inte kan ifrågasättas; ingen verklighetsbild är så komplett att den inte kan kompletteras med ytterligare information, flera perspektiv, en sista invändning. Semikolonet öppnar en antiauktoritär dörrspringa efter att huvudsatsen försökt tvinga sig på läsaren, säger Per Andersson.
Klassfråga
Men de lite krångliga reglerna för när man får använda semikolonet (kortfattat: mellan två huvudsatser där punkt känns för starkt och komma för svagt) har gjort det till ett tecken för finsmakare och nördar. En undersökning från Högskolan i Gävle visade att bara ett av tre svenska semikolon används på rätt sätt. Vissa anser till och med att semikolonet är en klassfråga.
I en intervju med Svenska Dagbladet år 2008 tillkännagav poeten Bruno K. Öijer att han helt slutat med skiljetecken, eftersom de bara såg ut som ”smuts på sidan”. Han hade i och för sig inget emot punkter och kommatecken, men semikolon var ”pretentiösa och onödiga”. De tycktes ropa ”se vad jag kan”, ansåg poeten.
– Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det, sade Öijer till Svenska Dagbladet.
På väg upp igen
Under 80-talet var det krångligt att göra semikolon i en text, eftersom skrivmaskinerna inte hade någon tangent för ändamålet. Det var först när datorerna kom som semikolonet blev allmän egendom. Under senare år har det fått ett helt nytt användningsområde: den blinkande smileyn ;)
Se ett inslag från Babel om semikolonet genom att klicka på bilden längst upp i artikeln.