Betyg: 2 av 5

Regi: Lisa Ohlin

Medverkande: Helen Sjöholm, Jan Josef Liefers, Bill Skarsgård

Det var ju en massa ståhej kring den här filmen för något år sedan. Björn Runge som var den ursprungliga regissören, hoppade av eftersom han kände sig trängd av att de många olika finansiärernas ville lägga sig i den skapande processen. Lisa Ohlin tog över, vilket fick filmfolk att gå i taket eftersom hon som filmkonsulent på Svenska filminstitutet tidigare hade gett filmen ett mångmiljonstöd. Nå, det redde ut sig. Pengar återbetalades och Björn Runge fick istället framgång med ”Happy End”.

Det är ju alltid ett hästjobb att fösa upp en roman på duk, och kanske extra så den här gången, eftersom Marianne Fredriksson bästsäljare om den unga Simon och hans uppväxt i andra världskrigets skugga är ett verk som hysermånga olika småberättelser. Och som ofta när det gäller adaptioner blir redovisningen av viktiga skeenden här överordnad det dynamiska berättandet. Även om man som jag inte har läst förlagan, och därför inte vet exakt vad det är som saknas, är saknaden ändå förnimbar, som ett slags filmisk fantomsmärta efter den fördjupning som försvinner när många bihistorier som slåss om utrymmet.

En nyckelreplik uttalas när Simon och hans väns pappa pratar om klassisk musik och lyder ungefär: ”Konsten uttrycker känslor som inte kan beskrivas i ord”. Det är uppenbart att det är dit filmmakarna vill nå, men tyvärr inte riktigt lyckas, och detta paradoxalt nog bara för att man inte litar på just känslan, intuitionen – konsten.

Nu är jag i och för sig allergisk mot övertydligt berättande men här talas verkligen alla känslor ut i ord.

Simon sitter vid mammans sjukbädd, ser bedrövad ut, såklart, vill inte förlora sin mor och säger mycket riktigt ”Mamma, lämna mig inte”. Det är inte bra filmberättande.

Man vet kort sagt vad alla känner, hela tiden, och varför. Det lämnar inte mycket åt oss i publiken att grunna på, men vi antas kanske vara upptagna med våra näsdukar.

Det är ju inte en sjuka som gäller bara denna film, snarare är det en regel än undantag, men likväl trist.

Efter allt detta pisk ska det ändå sägas att det på intet sätt är någon kraschlandning, bara en väldigt traditionell skapelse. Det finns saker att glädjas åt, inte minst det ambitiösa bitvis suggestiva bildarbetet, och en spännande berättarlinje om ångesten i att vara jude i Sverige under kriget, man hade gärna fått koncentrera sig på den och tonat ner denlite tröttkörda pappa-son-konflikten.

Många finansiärer sägs ju betyda många kockar runt soppan, vilket i sin tur brukar ge ett strömlinjeformat slutresultat som ska blidka alla inblandade och inte minst den breda publiken. Så alltså även här.

Det är naturligtvis fruktlöst att spekulera i, men det hade onekligen varit intressant att se hur Björn Runge hade attackerat samma material.

Fredrik Sahlin