Rappartisten Joy och musikproducenten Simon Gribbe sitter i ett litet inträngt rum på Golden best studio på Södermalm i Stockholm och gör de sista justeringarna av den nya singeln som ska släppas på torsdag. På väggarna hänger teckningar av Joy, gjorda av fans, och utklipp från tidningar.

– Det är viktigt att jag känner mig snygg när jag är i studion, för då levererar jag bättre, säger Joy som för dagen har en enorm leopardhatt på huvudet och solglasögon på sig inomhus.

För ett år sen började det rulla på ordentligt för Joy. Bland annat uppträdde hon på P3 Guld- galan med sin debutsingel ”Kattliv”, gästspelade på bland annat Linda Piras remix av ”Jag knäpper mina fingrar” och Lorentz superhit ”Där dit vinden kommer”. Sedan spelade hon in en musikvideo med sin andra singel ”Ingen hejd” och på torsdag kommer den tredje singeln som har fått titeln ”Jag har änte gjort nått”.

”Leva för alltid”

För två år sedan tog hon studenten.

– En del av mig säger så här att det här är jättebra, att jag har kommit så sjukt långt på ett år. Men det är också skrämmande för att jag hoppas att det inte bara är en hype som dör ut lika snabbt som den uppstod. Så jag måste leverera så jag kan leva för alltid, säger hon.

Redan som femtonåring flyttade hon hemifrån. Joys föräldrar separerade och småsyskonen hamnade på fosterhem, medan Joy fick klara sig själv på existensminimum.

– Jag var jättefattig och på vägen hem från skolan plockade jag pantflaskor från marken för att kunna köpa nudelpaket och dela upp det i två, så jag hade ett till lunch och ett till middag.  Många gånger tänkte jag att det hade varit så lätt nu att sätta mig på tåget till Köpenhamn och bli en hora. Alla tjänar på det. Jag får pengar, de får sex. Men det var bara en tanke, säger Joy M'batha och ler.

– Det är också därför som jag tycker det är så intressant att nu presentera den nya singeln ”Jag har änte gjort nått”, för jag är ju så skyldig i att vara oskyldig, egentligen.

Debut-EP

I juni släpper hon även sin debut-EP, en låtsamling som går under arbetsnamnet ”Glädjeflickan” och som kommer att innehålla mellan 4-5 nyskrivna låtar.

– Folk kommer säkert ha roligt över det, liksom ”Joy släpper Glädjeflickan”, men folk får tro och tycka vad de vill om det. Jag vet att det finns en mycket tyngre och jobbigare story bakom det. Men samtidigt vill jag att folk ska kunna skratta åt det och kunna vara glad när de lyssnar på det. Jag gillar att vara glad.

Mamman återkommer

Ett återkommande tema i Joys musik är hennes bortgångna mamma som i en text tillskrivs betydelsen av en djävul.

– Jag hade börjat sörja min mamma långt innan hon gick bort rent fysiskt, eftersom hon var missbrukare och var psykiskt sjuk och jag hade gett henne den där ”du är död för mig”-blicken redan. Så när den fysiska bortgången hände, så var det bara en befrielse som fan, för även om vi hade tagit avstånd från varandra sedan innan, så fanns hela tiden den där stressen och oron, tänk om hon dör.

Varför skriver du så privata och utlämnande texter i din musik?

– För jag har ett jävligt stort behov att skriva min historia. Jag vill inte dö utan att ha sagt vad jag ska säga eller kan säga. Jag vill leva för alltid och jag tror chansen är större att man kan lyckas med det om man berättar vem man är och vad man gått igenom. Och varför jag gör det i ett så kallat festpaket är för att annars hade jag bara gått omkring och sörjt hela livet, säger hon.

– Hade det varit pianoslingor och symfoniorkester, då hade det varit jobbigt på riktigt att lyssna på. Då hade det mer varit ”fan vad sorgligt”, men nu är det mer ”fan vad fett”, säger Joy och skrattar högt.

Varför är det viktigt att göra festmusik av dina allvarliga texter?

– Festmusik kan vem som helst göra. Men det är inte alla som kan eller vågar dela med sig av sin egen historia och jag tror att det ger mera. Man vet liksom inte hur någons liv ser ut förrän någon frågar eller förrän någon säger något. Musiken är ett sätt för mig att berätta vad jag har gått igenom. Det är som en offentlig dagbok. Som man ska kunna dansa till. Det sista jag vill är att folk ska tycka synd om mig. Snarare tycka synd om sig själv att de inte är mig.