Som bok är Andreas Cervenkas ”Vad gör en bank” ett fuskverk. Den presenteras av författaren och hans förlag som en ny bok, men är i själva verket en samling av hans krönikor i Svenska Dagbladet. Ett 40-tal dagsjournalistiska kommentarer från 2010-talets låg-, noll- och minusränte-epok och löst samlade kring temat bankverksamhet och skuldsättning.

Det är en samling uppskruvade små texter fulla av häpnadsväckande siffror, svinaktiga direktörer och drastiskt krängande bildspråk.

”Den svenska ekonomin var en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot.”

Att förvånas över att folk lånar mycket när det är billigt är ”ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt”.

Riksbankchefen Stefan Ingves ”stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg”.

Alla tre citaten är hämtade från samma sida i boken. Puh.

Säkert har dessa krönikor varit effektfulla i sin stund; ett ordsvällande skrik av protest och fördömelse som skär genom nyhetsrapporteringens dövande grundbrus, typ.

Att läsa dem i ett svep från pärm till pärm – som en bok – är en prövning.

Det är korta texter, bara två-tre sidor, satta med rubrik och ingress som tidningsartiklar. När den ena texten slutar prata om en sak börjar nästa text prata om något annat.

De krav man ställer på en bok – klarhet i framställningen, fördjupande av temat, utveckling av tanken, att komma någonvart – uppfylls inte.

Här möter man istället en osorterad mängd av siffror – en uppsättning förbluffande fakta per krönika – utan att författaren gör sig någon möda att reda ut vilka siffror som är de viktiga eller vilka fakta som är grundläggande. Här bollas upp en mängd frågeställningar som man kunnat skriva en bok om, men de får falla till marken som tomteblossgnistor och slockna.

Om jag som läsare gör den ansträngning författaren borde ha gjort, och försöker extrahera kärnan ur Vad gör en bank blir jag stående med några punkter i handen:

* De pengar banker lånar ut har inget samband med pengar som satts in i banken eller ens med något annat slags värde. Bankerna skapar pengar genom att bevilja lån. Banker vill låna ut så mycket de kan, det är vad de tjänar pengar på.

* Noll- och minusräntan som många centralbanker sett sig tvingade att prova gör det löjligt billigt att låna stora belopp, och därför lånar folk stora belopp. Låga priser ökar efterfrågan, det gäller för pengar som för andra mer normala varor.

* Bankernas affärer har i den rika världen på några årtionden växt till flera gånger större än BNP. Alltså mängden pengar som lånas ut är långt mycket större än mängden värde som skapas.

* Bankerna tar stora risker för de vet att staten i sista hand kommer att rädda en storbank från att gå under. Denna pantsättning av staten gör rentav att banker kan låna pengar ännu billigare än andra företag.

Det är en krisbild som varit allmänt beskriven och debatterad åtminstone sedan Lehmankraschen 2008.

Hur kommer det sig att ingen lyckas styra upp situationen?

Ja, inför den frågan står denna bok lika frågande som vi andra.

När en journalist får lust att skriva en bok bör hen fundera över vad man kan göra med 200 eller flera sidor som man inte kan göra med 20 centimeter i tidningen. Och hur man skriver för 200 sidor istället för 20 centimeter.

Och har man inget bra svar är det bäst att låta bli.

I det här fallet verkar man ha hoppat över denna viktiga fundering.

Jag bläddrar och vänder och vrider på ”Vad är en bank”. Allra längst bak finns en lista som redogör för var och när texterna tidigare publicerats. Där står också att de ”skrivits om och uppdaterats till boken”.

Så att döma av utformningen och presentationen av ”Vad är en bank” har författaren och förlaget verkligen haft idén att det går att göra en fullvärdig ny bok genom att fräscha upp ett 40-tal gamla krönikor och lägga dem i rad mellan hårda pärmar.

Men det håller inte. Så lätt är det inte att göra en bok.

Den som ändå vill ha nöje av Vad är en bank ska nog läsa den som den artikelsamling den är.

En straffpredikan om dagen, vid sänggåendet, och så kan man drömma efterfrågedämpande mardrömmar om sitt bostadslån.