”Hälsa din redaktör att jag gör slut med dig på grund av det här spelet”, säger min flickvän. Hon hatar tv-spel men eftersom It takes two kräver två spelare har jag tvingat henne hjälpa mig för den här recensionen. Det är något tveksamma förutsättningar för ett spel om ett par som förtrollas till dockor och ska lära sig samarbeta.
It takes two har minst sagt testat vår kommunikationsförmåga under höga stressnivåer. Det har varit en prövning men ungefär vid de militanta mördarekorrarna hittade vi en gemensam fiende.
Vi har spelat som de gifta makarna Cody och May. Ett par som gnabbas, tjatar och gnäller ständigt på varandra. Skilsmässan är annalkande och de berättar för sin lilla dotter Rose. På något sätt som startar det en förtrollning som förflyttar föräldrarnas medvetanden till ett par trasdockor.
Tillsammans måste Cody och May sedan överleva i en magisk version av deras hem och trädgård. De slåss mot levande verktygslådor, dammsugare och högteknologiska mördargetingar för att hitta tillbaka till sina mänskliga kroppar.
En vägvisare dyker upp i form av den antropomorfiska boken ”Book of love”, som lär paret att komma över sina oförätter och vidare i spelet. ”Om du stirrar på en låst dörr missar du den som öppen” säger boken, vilket ska funka som inspiration för Cody och Mays krisande förhållande. En snabb skilsmässa verkade annars vara den sundaste idén.
It takes two är en hybrid mellan plattformlirande och pussellösande och flyter smidigt med en slags barnslig spelbarhet. Varje ny nivå presenterar nya koncept, färdsätt, vapen, verktyg, attacker och fiender. Varje nytt landskap är överraskande och äventyrets sensmoral om att jobba tillsammans är också ovanligt i en spelvärld där många titlar fokuserar på att tävla och vinna.
Detsamma gäller Josef Fares co-op-koncept. Att spela två på samma skärm är som en nostalgisk tillbakablick till tiden innan onlinespel och kan locka en äldre publik. Ändå är spelets tilltänkta målgrupp vag.
Estetiken riktar sig till barn men ämnet är vuxet. Och för en vuxen publik kan det lättsamma relationsdramat kännas frustrerande nyttigt på gränsen till fånigt. De får trösta sig med att all action är kompetent och genomsnickrat nöje.