Betyg: 1 av 5
Regi: George Lucas
I rollerna: Ewan McGregor, Liam Neeson och Natalie Portman
Jag var 14 1999 när ”Episode I – The Phantom Menace” (som den heter i original) hade premiär första gången.
Min kompis Jonas hade sett de första ”Star Wars” en miljon gånger och när hypen över att George Lucas skulle släppa tre nya filmer efter 30 års väntan började Jonas bygga en ljussabel.
Han var övertygad om att det skulle fungera. Allt man behövde var en särskild sorts kristall som gick att beställa från internet. På något sätt skulle stenen lyckas avgränsa laserstrålen i jedivapnet (jag minns tyvärr inte detaljerna kring hur) och därmed göra svärdet säkert nog att leka med under kontrollerade former. Och vem var jag att säga att han hade fel? Fantasin om att lämna den melankoliska tonårstillvaron och bli jediriddare kanske inte var särskilt ball, men åtminstone trösterik.
Men Jonas väntade med att fullfölja sitt hantverk till premiären av ”Episode I”. Av någon anledning byggde han aldrig färdigt ljussabeln efteråt.
När jag nu ser om ”Episode I” (i ”3D”) är det lätt att relatera till pojkarna i ”South Park” som startade en klubb för att ”rädda filmer från sina regissörer”. Men det måste ändå erkännas att George Lucas självdistans är imponerande. Det krävs antingen hybris eller ett rejält peniskomplex för gräva upp västvärldens mest föraktade uppföljare och försöka övertala alla nördar att det funkar. En gång till.
Det är ju en rätt vågad taktik att fortsätta ragga fast man fått nobben inte en, utan tre gånger och komma tillbaka med argumentet att ”den ser större ut om man har 3D-glasögon”.
”Episode I” är fortfarande ett märkligt byråkratiskt rymdäventyr. Filmen har visserligen en cool skurk (Kejsarens hårdsminkade lärling Darth Maul) men den saknar all äventyrskänsla, DIY-charm, Han Solo och knepiga inceststory som genomsyrade originalen.
Hur återhämtar sig en film som börjar med förtexten: ”Turbulensen har uppslukat den galaktiska republiken: Beskattningen av handelsvägar till perifera stjärnsystem är omtvistad...”? Beskattning? Handelsvägar? Omtvistad!? Gäsp!
Kvar finns bara en massa muppiga monster och det allra sämsta med ”Star Wars”: Jedis.
Vad är egentligen Jediriddarna om inte ett gäng religiösa fundamentalister på korståg i rymden som tvingar på andra livsformer sina pseudo-teologiska idéer om ”kraften”?
Lille Anakin Skywalker, som visar sig ha högre nivå av ”midichlorians” än någon annan, vilket kvalificerar honom som ”The chosen one” i en inte så subtil jesus-allegori.
Detta övermänniske-tänk i likhet med det om en arisk ras eller scientologins mätbara Thetan-nivåer, erkänner heller ingen svaghet.
När Anakin skall testas av Jedirådet frågar mästaren Yoda om pojken är rädd.
”Jag saknar min mamma” säger den lille krabaten. Inte är så konstigt med tanke på att han precis rekryterats och rest ljusår från morsan, som jobbar kvar som slav på planeten Tatooine.
Yoda tolererar inte detta. ”Fruktan är vägen till den mörka sidan” säger det gröna trollet, och fortsätter ”fruktan leder till ilska, ilska till hat och hat till lidande”.
Svaghet leder till den mörka sidan? Det är ju värsta fascismen. Inte konstigt att Anakin limmade fast en svart hjälm på skallen och ville bli diktator med en sådan uppfostran.
Den nya generationen biobesökare löper inte lika stor risk att bli besvikna på ”Star Wars”, och jag tror att George Lucas har listat ut detta.
Varför skulle ”Phantom Menace” annars släppas i en extra svenskdubbad version, samt marknadsföras med en särskild ”kids featurette”? Den senare komplett med voice-over som pratar med filmen med ett tonläge som normalt brukas till bebisar eller hundar. ”Se upp Qui-Gon, du vill inte missa den stora festen. *Swooosh* Det där ljudet kan bara betyda en sak: ”POD-racing!”
Det är frestande att bli helt apatisk, men om ingen varnar för ”Episode I” är risken att framtida generationer upprepar våra misstag. Typ försöker bygga en ljussabel.
Kristoffer Viita