I Super Mario Odyssey besöker den italienske rörmokaren bland annat New York. Eller New Donk City, som det kallas i spelet. Foto: Nintendo

Recension: Super Mario Odyssey lever upp till omöjliga förväntningar

Årets mest omtalade spel har anlänt – kan Mario åter igen leva upp till fansens skyhöga förväntningar? Kulturnyheternas spelredaktör Joachim Sundell ser sina inledande tvivel smältas bort av Super Mario Odysseys oemotståndliga charm.

Super Mario har en unik plats i spelhistorien: Nintendos självskrivna flaggskepp, en spelserie som mer än någon annan definierat kreativ spelglädje i 32 års tid. För generationer av spelare är Mario den första stora spelupplevelsen.

Ett tungt arv. Varje ny Mario-titel förväntas förtrolla en ny generation, återskapa barndomens magi för äldre fans och samtidigt ha det massiva tilltalet hos en blockbuster.   

Det är därför osannolikt hur ofta Nintendo har lyckats: Stora Mario-släpp är så förknippade med succé att publiken räknar kallt med ännu en oförglömlig milstolpe. Fallhöjden är astronomisk.

Fantasifullt nöjesfält

Så det är med en viss oro jag kliver in i Super Mario Odyssey: Sju år har gått sen sist – har min barndomshjälte blivit gammal?

Två timmar senare är oron bortblåst: Mario har bestigit berg via en mustaschprydd groda, stampat Gombas i form av en T-Rex och susat fram genom skyarna i det charmiga luftskeppet Odyssey. Här finns ingen brist på förnyelse.

Med hjälp av sin nya vän Cappy – den levande hatten – kan Mario förvandla sig till en lång rad fiender. Bland annat en dinosaurie. Foto: Nintendo

Genom att kasta sin nya följeslagare Cappy – en levande hatt – på sina fiender kan Mario förvandla sig till dem. Det öppnar upp en värld av möjligheter: Vill du nå högre? Förvandla dig till en groda. Är ravinen omöjlig att korsa? Inte för Bullet Bill – den levande kanonkulan.

Var och en av Odysseys 15 världar bildar ett fantasifullt nöjesfält av hemliga vägar, magiska dörrar och fantasifulla pussel. Varje infall belönas med en power moon – samlar du tillräckligt många öppnas nästa värld.

En onödig kompromiss

Ändå är det något som saknas, och halvvägs genom det tio timmar långa äventyret blir den känslan tydligare: Till skillnad från sina föregångare är Odyssey väldigt enkelt.

Undantaget den allra sista delen av äventyret klarar jag alla bossar och utmaningar på första försöket. När det inte längre spelar någon roll hur bra man spelar, dör lite av magin. Det känns stundtals som ett Disney World-besök i vuxen ålder – jag kan se hur detta är ren eufori för ett yngre jag – men för mig har den känslan gått förlorad.

Det är helt förståeligt att Nintendo bitvis håller spelaren i handen, Mario ska funka för alla: gammal som ung, nybörjare som veteran. Men även om du precis som i tidigare spel låser upp svårare utmaningar efter sista bossen, är det en kompromiss som gör spelet monotont i sina sämsta stunder.

Super Mario Odyssey är fullt av hyllningar till tidigare generationers Mario-äventyr. Flera väggar och kulisser i spelet kan utforskas i 2D-format, en blinkning till 80-talets ursprungliga Mario-trilogi. Foto: Nintendo

Nintendo gör det igen

Stunder som lyckligtvis är betydligt färre än höjdpunkterna. När spelet når sin fulla potential smälter mina invändningar bort i ljuset av Odysseys rena spelglädje. Spelet gjuter samman 30 år av spelhistoriska milstolpar (den briljanta 2D-hyllningen till Donkey Kong är en personlig favorit) med nyskapande stilgrepp – från Koopa-parkour till valross-racing. Resultatet är en uppvisning i lekfull kreativitet.

Här finns kompromisser, men i slutändan har Nintendo lyckats på nytt: Super Mario Odyssey är en av årets tveklöst bästa spelupplevelser.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer