2017 var året då hiphop sprang om rockmusiken i popularitet. Det tog 26 år. Den 22 juni 1991 påbörjades systemskiftet. Då tog rapgruppen N.W.A. den förstaplats som rockbandet R.E.M. hade på den amerikanska Billboardlistan. För första gången under listans 45-åriga livstid var hiphopen etta. Historia!
Om Polarpriset velat vara som en sång av en av denna genres riktigt stora nutida namn, Kendrick Lamar, alltså en melodi om tiden vi lever i och vad som färgar den, skulle det givetvis bjudit in någon från hiphopkulturen för att prisas – Public Enemy (som jag föreslog i Kulturveckan i går), Dr Dre (från nämnda N.W.A.), Afrika Bambaata, Beyoncé (dock lite för ung) eller varför inte Kool DJ Herc? Det var på hans bakgård hiphopen sägs ha fötts.
Nu går årets utmärkelse till ännu en hårdrockskvartett istället (Led Zeppelin har redan hämtat sin miljon). Helt i någon sorts linje med tidigare prisgivning. Sedan Stikkan Anderson startade sitt eget Nobelpris för musik 1989 har juryn rört sig fritt i musikhistoriens tid och rum.
Reglerna för priset ger utrymme till massor av möjligheter. I stort sett alla i musikbranschen kan få ett Polarpris. Att hittills bara 19 procent av de prisade är kvinnor eller att 90 procent av dem kommer från Nordamerika och Europa kan juryn bara lugnt hänvisa framåt till kommande år. Likaså att Metallica får priset före deras förebilder, hårdrockens viktigaste namn, Black Sabbath.
Det går att tycka mycket om Metallica, men det är svårt att förneka hur de både utvecklade och förstorade hårdrocken. Från att ha varit ett litet band som rört sig i små extremkretsar till att sångaren James Hetfield och de andra spelade jättearenor för barnfamiljer över hela klotet.
Över 110 miljoner sålda album, nio grammys och invalda i Rock 'n' roll Hall of Fame säger något om saken. Det var bandets femte album, ”Metallica”, med hits som Enter Sandman, som öppnade dörrarna till den riktigt stora publiken och gjorde dem till ett av de mest kommersiellt framgångsrika i historien.
Däremellan har gruppens historia kantats av otaliga tillnyktringsprogram, inspelningar med symfoniorkestrar, jättebråk med fildelningstjänsten Napster plus en för hårdrocken, ovanligt självutlämnande, film.
Men, Metallica är bra. Fortfarande. Till skillnad från flera polarpristagare speglar de sig inte i en fjärran storhetstid, utan visar att de fortfarande har något kvar. Senaste och tionde albumet ”Hardwired... to self-destruct” som kom för lite mer än ett år sedan hyllade jag som gruppens bästa på 25 år.
På denna fullängdare återvänder Metallica till sin barndom och storhetstid; det 80-tal där de skapade sin unika stil i den del av hårdrock som kallas thrashmetal. På album som ”Master of Puppets” och ”Ride The Lightning” tog de sina influenser av klassisk hårdrock, den nya brittiska vågen av heavy metal, punk och inte minst vildavästernfilmer för att skapa verken som fylls med klassiskt Metallica-innehåll som dramatiska öppningar, tempoväxlingar, tjutande solon, kulsprutetrummor och en ödesmättad, ensam akustisk gitarr.
Metallica har alltid turnerat flitigt och gruppens senaste runda som når Bologna i dag och Sverige i maj har fått fint mottagande av kritiker. Den internationella kännedomen om Polarpriset lär öka när trummisen Lars Ulrich och de andra kommer till Stockholm i juni för att ta emot priset av kungen.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vilket genomslag det blivit om juryn valt någon i hiphopkulturen istället? I skuggan av detta pophistoriska märkesår. Hur en helt ny – och stor – publik fått upp ögonen för Sverige och priset, med allt vad det innebär?