Det är mörkt på Dramatens stora scen. Beckmörkt. Ur mörkret träder några gestalter, belysta snett uppifrån så att de får knivskarpa konturer. Det är Dostojevskijs klassiska karaktärer som än en gång träder ur sina romanjag för att spegla sig i en ny tid och kontext. Krig, gängkriminalitet och klimatförnekelse är några av orden på agendan utanför scenen.

Regissören Oliver Frljić har med sin uppsättning lagt örat tätt intill samtiden utan att bli specifik. Av Brott och straff har han skapat en rituell mässa kring människans existens och eviga frågor. Han har bearbetat romanens myllrande handlingsväv och valt ett spår där Raskolnikovs febervandring ter sig som en lika meningslös som destruktiv kamp för att rättfärdiga en orättmätig handling. Den unge studentens resa från gemenskap till mer eller mindre självvalt utanförskap är en farlig resa som vi tyvärr alltför ofta ser konsekvenserna av i vårt eget samhälle.

Daniel Regenbergs rytmiska musik är motorn som manar dramat framåt medan Igor Pauškas magnifika scenografi, med tunga trämöbler, tygkjolar, fjäderpennor och hårflätor som växer över alla realistiska proportioner, skapar en visuell prakt som framhäver människans litenhet.

Kostymören Zdravka Ivandija Kirigin har försett flera av karaktärerna med samma luggslitna kavaj, som för att understryka vår grundförutsättning – här föds vi alla med lika värde. Problemet är bara att somliga tar sig rätten att tro sig om mer än andra. Raskolnikov utmanar och provocerar med sitt övermänniskoideal, men i Gustav Lindhs gestalt tjusar han i nästan samma utsträckning.

Frljić renodlar romanens grundidé utan att bli banal. I hans symbolladdade uppsättning – det är oupphörligt spännande att fundera över alla absurdistiska scenografi- och rekvisitadetaljer – ekar det av nyliberala predikanter, självutplånande martyrer och Judasgestalter. I en värld där egennytta går före empati går det att köpslå om allt.

Med distinkta penseldrag målar Frljić en tillvaro där Raskolnikovs enda väg till räddning skulle kunna vara Sonja och hennes kristna tro. Men i slutscenen står krucifixen visserligen kvar som inredning, i övrigt ekar det tomt. Som om vi har utplånat gud och glömt det kristna budskapet, det om medkänsla, kärlek och altruism.

Ur den aspekten är den världsbild Oliver Frljićs presenterar till och med mörkare än Dostojevskijs.