Det börjar som en scen ur James Bond. Den världsvane ambassadören återvänder hem från äventyr i den stora världen. Han hinner knappt få av sig hatten innan ett nytt uppdrag har landat på hans bord, ett uppdrag som ska bli svårare än något annat.
Lars Norberg arbetade för UD som ambassadör på olika befattningar, han var medlare i kriget på Balkan. Det sista uppdraget blir att leda den svenska delegation i den utdragna renbetestvisten med Norge.
Konflikten kokar ned till den gräns mellan Sverige och Norge som skär igenom renarnas betesmarker. För Lars Norberg blir en gammal lagtext från 1751 avgörande. Den så kallade lappkodicillen säger att renar på båda svenska och norska sidan får ströva fritt. Tvivlen plågar Norberg. Vilket förhandlingsutrymme tillåter svensk lag? Och vems talan för han? Den svenska statens? Eller de som berörs, samebyarnas?
Manus till Samiska teaterns föreställning är skrivet av journalisten och forne SVT-medarbetaren Tomas Bresky och bygger på Lars Norbergs egen skildring i boken Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure. Titeln är lånad från en klassisk skildring av den nordamerikanska ursprungsbefolkningens sista strider i vilda västern. Begrav mitt hjärta vid Wounded knee kom 1970, ett portalverk i den skrivna historien om kolonialiseringen av världens urfolk.
Omfattande research ligger bakom pjäsen. Tillsammans med dramaturgen Carsten Palmaer och ensemblen tar manusförfattare Bresky fasta på de dramatiska vändpunkterna i Norbergs berättelse och lägger till humor.
Skådespelarna sliter som djur, in och ut i olika roller, i ett litet scenrum, med få rekvisita. Svetten lackar under kolt och dunjacka, dråpligheter pådrivna av musiken som lever sitt eget liv. Det är tydligt att allt satsas på att göra det här förhandlingsdramat underhållande.
Viljan är god, men det fladdrar ibland. En scen på en flygplats med en kniv (spännande!) hastas igenom. En middag på en lyxrestaurang i Oslo kan förväxlas med ett frisörbesök. Jag är ändå hoppfull, kanske får pjäsen fastare form med tiden. Turné väntar och sträcker sig ända till Visby i december.
Med det sagt lyckas ändå Samiska teatern gestalta och förmedla en ambassadörs moraliska tvivel inifrån diplomatins högborg. Och ge utrikesdepartementet i huvudstaden en knäpp på näsan.