Betyg: 4 av 5
Regi: Terrence Malick
I rollerna: Brad Pitt, Jessica Chastain, Sean Penn
Efter att ha lyssnat på kollegor som sett ”The Tree of Life” på pressvisningen i Cannes kom det onekligen som något av en överraskning när samma film kammade hem Guldpalmen. Pretentiös, religiös och så lite ”Jurassic Park” på det, sa en redaktör för en sydsvensk tidning – och jo, man kan utan att fara med osanning kalla Terrence Malicks återkomst till duken för pretentiöst, med gigantiskt P, men detta är ett av de få fallen där glosan faktiskt har ett positivt värde.
”The Tree of Life” är onekligen stundtals lite pompös men det är på samma gång ett exakt storverk med ambitioner och vilja att diskutera de stora frågorna. Faktum är att Malick har knåpat ihop en så voluminös skapelseberättelse, från Big Bang till Bang Olufsen, att det skulle räcka till att starta en egen religion.
Han har alltid målat upp den stora bilden, detta oavsett om det rör sig om stretande par i mellanvästern eller krig i Stilla havet, men han gör det små penseldrag. Detaljrikedomen är enorm, bildflödet magnifikt, tankegodset är inspirerande om än ibland lite svårforceratoch andligt för en svenskt sekulariseradrecensent.
Men framförallt är det ett egenartat och högst personligt verk.
Malick reflekterar kring teodicéproblemet, alltså den eviga frågan: om Gud är god, och allsmäktig, varför låter han så mycket ont ske i världen?
Men det är inte bara ett existentiellt och andlig resa utan lika mycket ett oerhört finstämt och emotionellt detaljerat uppväxtdrama. Det finns några scener här som får det att rista i själen.
Malick och berättelsens egentliga huvudperson, den äldste sonen i en familj i Texas på 50-talet, berättar om auktoriteter och om blind tro. Pojken sätter likhetstecken mellan den hotfulle nyckfulle fadern och den lika hotfulle och nyckfulle Guden.
Regisserande och manusförfattande Malick sätter i sin tur likhetstecken mellan dessa storheter och det våld som det repressiva styret indirekt skapar.
Han vill säga mycket, och får en hel del sagt, och huvudsentensen lyder (tror jag) att människan bara är en liten del av naturen, att vårt enda uppdrag är att älska – vilket ju kan låta lite jolmigt men det är så fint uttryckt att det bara är att hålla med.
Det ska vara sagt att Malick blir i lite onödigt långrandig i sitt förkunnande, dessutom blir den valiumpåverkade berättarrösten ibland lite påfrestande – men ändå, jag blir imponerad över att någon vågar och orkar genomföra ett sånt här mastodontprojekt, inte för att tjäna storkovan utan för att diskutera livet och skapelsen.
Fredrik Sahlin