Home is where i want to be

Pick me up and turn me round

I feel numb – burn with a weak heart

(so i) guess i must be having fun.

”Jag antar att jag har kul”. Jo. Och visst är Cheyenne avtrubbad, själv säger han att han är en smula deprimerad.

På 1980-talet var han rockstjärna, nu en tillbakadragen, närmast autistisk krake som bär sin gothrocksutstyrsel, och sitt utanförskap, som en sköld mot världen.

Cheyenne må se ut som en extra osund Edward Scissorhands eller stelopererad Robert Smith (frontfigur i ett annat favoritband från tiden, ”The Cure”) men det dröjer inte länge förrän Sean Penn (som tagit med sig kastratrösten från ”Milk”) gjort honom till sin, till en människa värd att investera värdefull biotid i. Vilket bara det är en bedrift, risken för att det istället skulle bli pinsam perukpatetik var på pappret överhängande.

Nåväl. Cheyenne är alltså en man som till stor del lever sitt liv i imperfekt och i princip utan framåtrörelse. Han har inte träffat sin far på 30 år och när den senare dör hittar Cheyenne plötsligt en drivkraft som sakta men säkert tar honom ur den mentala bubblan: det visar sig nämligen att pappan har ägnat stor del av sitt vuxna liv till att spåra en nazist som plågade honom i lägret i Auschwitz, och som nu bor någonstans i USA. Cheyenne tar över sökandet.

”This must be the place” hade premiär i Cannes för snart ett år sedan, där filmen också vann det ekumeniska priset, men efter det har det varit tämligen tyst; och om det över huvud taget har sagts något, har det uteslutande handlat om Sean Penns tuperade hår. 

Vilket är lite förvånande eftersom det här visade sig vara en liten själavårdande pärla som konkurrerar ut det mesta på repertoaren just nu.

Den italienska regissören Paolo Sorrentino har skapat en road movie som kongenialt nog är tydligt inspirerad av de auteurer som peakade när Cheyenne gjorde detsamma. 1980-talet var ju just ”vägfilmens” decennium och den främste i genren hette Wim Wenders. Främst tänker man här på ”Paris Texas”, där ikonen Harry Dean Stanton irrar omkring i öknen i jakt på sitt förflutna – och som en liten fin vinkning låter Sorrentino just denne Stanton dyka upp och hjälpa Cheyenne en bit på vägen.

Även om Sorrentino och Cheyenne till stor del hämtar kraft från dåtiden är den förstnämnde klok nog att uppdatera berättandet en smula, tempot är höjt (om än bara en aning) och han har sänkt de poetiska pretentionerna. Precis som en annan filmisk själsfrände Sofia Coppola, kryddar Sorrentino istället med en lagom dos lakonisk humor och en subtil dialog som gör resan rakt igenom njutbar.

Dessutom bjuds vi på ett gäng fina filosofiska sanningar, som exempelvis den i detta depressiva sammanhang optimistiska tanken: Smärtan är inget slutgiltig tillstånd, eller som min favorit: 

Ensamheten är bitterhetens lekplats.