Den som hade den naiva förhoppningen om en dokumentär där man kommer Beyoncé närmare kommer bli besviken – Homecoming är till största del en konsertfilm. Vi får se hennes legendariska Coachellaspelning nästan i sin helhet, då och då avbrutet av bilder från repetitionerna och av Beyoncés röst som berättar om visionen, tillvägagångssättet och detaljerna.

Låter det tråkigt? Det är det inte. Coachellaspelningen är en makalös show – och en av milstolparna i superstjärnan Beyoncés livsverk.

Förra året blev hon den första svarta kvinnan att få vara huvudakt på Coachella – en megafestival med till största del vit publik. Men som Beyoncé själv uttrycker det: Hon skippade den traditionella blomsterkransen i håret.

Istället skapade hon Coachellaspelningen som en hyllning till afroamerikanska kvinnor, afroamerikansk kultur och i synnerhet afroamerikansk collegekultur, genom att låta uppemot 200 bandmedlemmar och dansare ur afroamerikanska collegeorkestrar utgöra ramen och stommen för hela showen. Mellan Beyoncés låtar skymtar dessutom föregångare som Malcolm X och Nina Simone förbi. Det är en uppvisning i absolut världsklass, med känsla, budskap, och en Beyoncé i högform.

Som konsertfilm är Homecoming strålande. Den är underhållande och den säger allt om varför hon är så älskad som artist. Men som dokumentär är den inget vidare. Vi får varken veta tillräckligt mycket detaljer om spelningen, eller särskilt mycket nytt om Beyoncé.

I filmen är Beyoncé den starka visionära ledaren – men kanske framför allt kontrollfreaket Beyoncé – uppenbarligen en image hon vårdar. Koreografin repas i månader och hon har valt ut varenda dansare själv. Detta efter att nyss ha fött tvillingar.

Givetvis är det perfektionismen som tagit henne dit hon är i dag, när hon kan kalla sig världens största artist. Och det hedrar henne att hon inte är rädd för att framstå som för bestämd eller för målmedveten – att vägra vara söt eller inställsam för att bli omtyckt är en del av hennes feminism.

Men det är också just perfektionismen som är den här filmens svaghet. Den är helt enkelt för perfekt. Ytan är hård och robust och inget tränger riktigt igenom. Det hintas om att det kostar på att vara världsstjärna, men den tråden släpps snabbt.

Det finns inte heller utrymme för någon annans perspektiv än hennes eget. Okej, hon är en stark ledare, men hur är det att bli ledd av henne? De korta intervjuerna med personerna i crewet är odelat positiva och svåra att ta på allvar när det är Beyoncé själv som står för både manus, regi och produktion.

Ju större Beyoncé har blivit, ju mer makt och frihet hon fått – desto mer politisk har hon blivit. Som feminist, som en röst i black lives matter-rörelsen. Samtidigt har hon i princip slutat göra intervjuer om hon inte ges full kontroll över processen. Resultatet blir platt och tillrättalagt. I en tid när den fria journalistiken är hotad, inte minst i hennes eget hemland, är det synd att hon inte vågar lita på att andra skulle kunna göra ett lika bra jobb som hon själv.