Betyg: 5 av 5
Regi: Thomas Alfredson
I rollerna: Gary Oldman, Colin Firth and Tom Hardy
Om man ska hitta något negativt med det faktum att svensk film på senare år fått en hel del internationella framgångar skulle det vara att det börjar ta riktigt lång tid mellan festivalpremiär och svensk biografdito (inte sällan ett halvår). Så var det med ”Apflickorna” och ”Play” och så även med ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” som tagit ett triumfvarv runt globen, tröskats en hel del i media och nu när den väl kommer hit är det nästan som att man har fått nog av allt tjôtande.
Men jag kastar in handduken redan under de stiliga förtexterna – och sitter snart i en slags stillsam eufori över att få bevittna filmpoesi i sakta skridande framåtrörelse.
”Fyra nyanser av brunt” var bra, ”Låt den rätte komma in” dovt lysande och med denna Le Carré-adaption slår Tomas Alfredson fast att han är Sveriges just nu mest? ja, det är svårt det där med superlativ, det går lätt inflation i dem, så jag nöjer med mig att konstatera att karln nästan är provocerande begåvad.
Det här är en stilfull, finlemmad, i det närmaste perfekt skapelse, från start till mål, från varje dammtuss till rökslingorna från tusen rökta cigaretterna och bitvis, mitt i allt det brunmurriga och långsamma: små skärvor torr humor. Bland annat en underbar liten scen med ett bi som letat sig in i en bil där agenterna sitter. En rolig, symbolisk och väldigt kort sekvens.
Med perfektionism kan ibland också följa en antiseptisk air av nytvagat bårhus. Inte här. Allt lever, och det mycket tack vare ett smått genialt och väl avvägt manus som litar på att publiken äger egen slutledningsförmåga (ryktet om filmens snårighet är gravt överdrivet)och som, framförallt, sakta men säkert förvandlar de intrigerande agenterna till små grå människor med subtilt men ändå fullt tecknade känslopaletter.
”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” handlar om den gamle agenten George Smiley som får i uppdrag att röka ut den mullvad som döljer sig i den brittiska underrättelsetjänstens topp, men det berättaregentligen mindre om dramatiska avslöjanden än om ensamhet, om det allmänmänskliga i att låta en miljö forma en till något man egentligen inte vill vara, om rollspel på djup, och i några fall dödlig, nivå.
Slutscenerna bjuder på sorgsen melankoli: drömmar och skallar är krossade, men allt kommer i princip att förbli vad det var. Världen är inte räddad. Det kanske är överflödigt att påpeka men vi befinner oss alltså så långt från James Bond och Jason Bourne man kan komma utan att lämna spiongenrens rågångar.
Ensemblen är fintrimmad och välcastad. Gary Oldman gör sannolikt sin främsta insats någonsin (här lever han dessutom upp till sitt efternamn, han har väl aldrig sett så vitmenat åldrad ut. Han gör sin Smiley till en lågmäld, avvaktande och iakttagande grubblare som endast befinner sig ett snäpp hit om klinisk depression.
Precis som i boken pågår mycket av handlingen innanför just Smileys pannben och det är bara att tacka och bocka inför filmmakarnas beslut att inte lägga in en förklarande berättarröst – all info strömmar istället ut ur Oldmans kropp, mimik och ögon.
Ja, alla verkar ha haft en toppendag på jobbet. Inte minst halvsvenske (nåja, han har ju ändå jobbat en hel del här) fotografen Hoyte van Hoytema (”Lasermannen”, ”Låt den rätte komma in”) vars bilder utgör själva fundamentet som denna bedagat vackra, svårmodiga och smittande suggestiva skapelse vilar på.
Fredrik Sahlin