Egentligen var det ett omöjligt uppdrag. Tintin är en av de orörbara, kanske till och med mer så än ”Sagan om Ringen” och andra klassiker Alla tidigare försök att göra något annat än klassisk animation av den belgiske journalistens äventyr har kraschlandat. ”De blå apelsinerna” och ”Tintin i piraternas våld” gav barndomstrauman klart värre än de som ”Vilse i pannkakan” påstås ha gett min generation.
Det var alltså med darriga, skeptiska händerna som jag satte på mig 3D-brillorna.
Men det bidde inte så dumt. Inte alls så dumt. Framförallt är det en teknisk triumf. Den stora budgeten på motsvarande nästan en miljard kronor syns där uppe på duken. Det är en orgie i underhållande och genomtänkta detaljer, många magnifika bataljscener, myllrande panoramor och inte minst ett finurligt tecknat persongalleri.
Så... även om 3D-glasögonen som vanligt tonar ner sikten på ett irriterande vis, de klara grundfärgerna mår sannolikt bättre i 2D, är ”Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet” kort sagt en filmisk fest.
Här har vi alltså pojkrumskungarna Peter Jackson och Steven Spielberg bakom samma film. Det är stort, och borgar självklart för kvalitet. När redan publika seriefigurer ska bli film handlar det annars snarare om filmmakarnas dröm om snöd vinning än en genuin önskan att gjuta liv i en gammal hjälte, men varumärkena Steven Spielberg och Peter Jackson står för genuin berättarlust (även om de säkert hjular hela vägen till banken) – och inget i den här filmen ändrar på den saken.
Men tyvärr är framförandet av berättelsen inte lika imponerande. Actionscen staplas på actionscen och inte en sekund lämnas för andhämtning, vilket känns som ett vansinnigt slöseri med all den nämnda bildprakten, alla de begåvade detaljerna – dessutom leder det i förlängningen till att den där tråkiga men oundvikliga ledan infinner sig mot slutet. Bara en lättare sådan, men dock.
Kan man få se den en gång till – i slowmotion?
Fredrik Sahlin