Jag såg At The Gates första gången hösten 1991 på Grand Metro i Uppsala. De hade just släppt sin debut-EP ”Gardens of Grief”, men redan där var det tydligt att det var något speciellt som grodde i den stora halvtomma konsertlokalen.

Tomas Lindberg var en levande demon på scenen, med sitt vilda skägg och sitt toviga hår. En scenpersonlighet som var ovanlig i den gryende svenska dödsmetallscenen av headbangande introverter: han var närvarande, ägde rummet, spärrade sina vilt stirrande ögon i publiken. En naturlig frontman.

Och så var det rösten.

Tompa Lindberg sjöng inte som andra. Där andra dödsmetallsångare gick lågt gick han högt. Han hade en desperat snarare än farlig sångstil. Akut, omöjlig att förneka.

Idag har hans ljusa growlande kopierats tusentals gånger. Men då, i början av 90-talet, var det unikt.

Jag hade nöjet att stöta på honom flera gånger under åren – alltid på hårdrockskonserter. Han var älskvärd, vänlig, vild.

Ett annat minne: min vän och jag har skriksjungit med i varje låt under en svettig spelning. Vi står längst fram, närmast febriga. Under crescendot i låten ”The red in the sky is ours” vänder sig Tompa, drypande av svett, mot oss två. Han sträcker ut sin hand, samtidigt som han vrålar ”The red in the sky is yours”.

Tompa Lindberg var en poet också. Sättet han komponerade sina texter på var unikt. Medan de andra dödsmetallsångarna diktade om att skända lik på kyrkogårdar sjöng han, nästan romantiskt, om skrikande statyer och galenskap vid det mänskliga förståndets gräns.

Han baserade sina texter på verk av författare som Luke Rhineheart, H.P. Lovecraft och på senare år inte minst den latinamerikanska magiska realismen och författare som Jorge Luis Borges and Ernesto Sábato.

Det var då, för elva år sen, han skrev ”At war with reality” – ett lika vredgat som sorgset stridsrop mot en andefattig tillvaro:

Where is the splendor?
All our ambitions decay
Among the ruins
Covered forever in dust

War