Tillsammans med Svensk teaterunion har Kulturnyheterna kartlagt vilka som är de mest spelade pjäserna och dramatikerna på svenska scener mellan 2007 och 2011. Strindberg hamnar i topp, tätt följd av Shakespeare. Deras pjäser har satts upp 58 respektive 50 gånger de senaste fem åren. Sedan kommer Henrik Ibsen, Anton Tjechov och Lars Norén.

– Jag är inte förvånad över att det är de här fyra vita männen i topp. Däremot är jag förvånad över att inte ”Hamlet” är med bland de fem mest spelade pjäserna. Men det här var 2007, strax efter den stora jämställdhetsutredningen inom scenkonstområdet. Efter det blev nog teatrarna bättre på att ge kvinnor bärande roller, säger Cecilia Djurberg, ordförande för Svenska teaterkritikers förening.

Lidande kvinnor populärast

De pjäser som spelas mest har kvinnor bland huvudrollerna. Lidande kvinnor. ”Fröken Julie” och ”Romeo och Julia” har satts upp nio gånger vardera de senaste fem åren. Många andra pjäser har bara satts upp någon enstaka gång.

– De här pjäserna är ju teatrarnas kändisar. Har man inte Persbrandt i sitt stall kan man i alla fall sätta upp en pjäs som han kanske nyligen spelade i och som blev väldigt populär, säger Cecilia Djurberg.

När Dramaten för några år sedan satte upp ”Fröken Julie” med Mikael Persbrandt och Maria Bonnevie i huvudrollerna blev publiktrycket rekordstort. Stjärnskådespelare säljer. Men att ”klassikerrundgången” på svenska teatrar skulle handla om att locka publik vill man inte kännas vid från teaterhåll.

– Det där tycker jag är ett väldigt ytligt sätt att analysera det hela. Det handlar om att de här klassikerna kommunicerar med vår samtid, och kommunicerar med en publik som har ett behov av att vilja förstå sin tid genom de här klassikerna, säger Benny Fredriksson, chef för Stockholms stadsteater.

Hårt ekonomiskt tryck på teatrarna

Men Teaterkritikern Leif Zern tycker sig se att teatrarna allt oftare sätter upp säkra klassikerkort.

– Nästan alla teatrar är utsatta för ett hårdare ekonomiskt tryck i dag, och då letar man efter kända pjäser. Man vågar inte ta risker, då plockar man fram de här pjäserna som man vet att publiken redan känner till, säger han.

Klassikerutbudet har blivit för smalt, tycker Leif Zern.

– Det leder till ett bildningsbortfall. Repertoaren krymper, men också kunskapen om det stora klassikerarvet, om världsdramatiken. Det påverkar inte bara teatern utan kulturlivet i stort och till och med samhället, kan man tycka, säger han.