Betyg: 4 av 5
Regi: : Joel & Ethan Coen
I rollerna: Jeff Bridges, Hailee Steinfeld, Matt Damon, Josh Brolin, Barry Pepper
I originalet från 1969 är det John Wayne som gör den skamfilade vicesheriffen Rooster, och det känns, åtminstone så här i efterhand, som det mer är ikonen Wayne än Rooster där uppe på duken. Visst, aningen nerklädd och bourbonvinglig men ändock: John Wayne. För 40 år sedan var skäggstubb och oredig klädsel tillräckliga markörer för att skapa en antihjälte men idag krävs det mer.
När Jeff Bridges i denna uppdatering visar sig från sin sämsta fysiska sida är jag glad att luktfilmen aldrig slog igenom. Bridges version av Rooster har en röst som sand och klister och ser ut som en illa medfaren och gravt medfaren uteliggare men lyckas ändå, enligt westernfilmens speciella logik få uppdraget att jaga en farlig mördare.
Arbetsgivaren, en väldigt påstridig sådan, är 14-åriga Mattie som vill utkräva blodshämnd av den man som dödat hennes far, och efter lite knorrande och knarrande från Rooster tar ensmart, snygg och klassisk westernhistoria vid.
”True Grit” är en hårdkokt historia om ett land marinerat i girighet, där alla gärningar börjar och slutar i en ekonomisk överläggning. Här känns bröderna Coen igen, främst då deras lättsamma moralism: i princip alla deras berättelser utgår från att en människa ser en genväg till lycka/rikedom, tar den och sedan tvingas kämpa mot konsekvenserna av detta felaktiga val. Här är visserligen grundintrigens motiv hämnd, inte girighet, men den senare osar i luften som filmen och Mattie andas.
Det hårdkokta ligger emellertid på ytan, inte i essensen och sentensen som i Coens nyliga adaption av författaren Cormac McCarthys ”No Country For Old Men”, som på ett eggande vis bröt mot Hollywoods gammaltestamentliga våldslogik där den som tar till svärd ska förgås med svärd. I McCarthys värld, som väl ligger närmare verkligheten, är moral snarare ett black om foten än en duglig ledstjärna.
Jämförelsen är kanske orättvis men eftersom jag nyss dessutom läst McCarthys ”Blood Meridian”, litteraturhistoriens brutalaste hudflängning av västernmyten, ter sig ?True Grit? som rena godnattsagan. Vicesheriffen Rooster må se sig själv som en fallen man men i botten vet han och framförallt vi, att han till slut kommer att resa sig och göra det rätta.
När eftertexterna rullar infinner sig följaktligen ett uns av besvikelse, men den har egentligen föga med filmen att göra, snarare med mina förväntningar på bröderna Coen som brukar leverera egna genretolkningar med en ofta elegant och ibland smärtsam skruv. Här följer de alltså istället westernormen men de gör det med en sån imponerande hantverksskicklighet och full inlevelse att det bara är att tacka och ta emot.
Fredrik Sahlin
Betyg: 4/6 Svenska Dagbladet
Betyg: 4/5 Dagens Nyheter
Betyg: 4/5 Expressen
Betyg: 4/5 Aftonbladet