Malmö konsthall har ju varit helt under isen de senaste 10 åren. Jacob Fabricius program var ett rejält sömnpiller och för ett år sedan fick hans efterträdare Diana Baldon gå efter storbråk med personalen. Så nu är frågan om den nya chefen Mats Stjernstedt kan styra upp den här stolta institutionen.
Stjernstedts första egna utställning innehåller åtminstone två viktiga saker som tidigare saknats; en stark vision och lokal förankring. Han satsar med andra ord på kvinnliga konstnärer; gärna förbisedda – som till exempel Ruth Wolf-Rehfeldt och Charlotte Johannesson; bosatt strax utanför Malmö.
Johannesson arbetade länge i skuggan av sin berömda make Sture – men idag framstår hon snarare som den verkliga stjärnan. Ett exempel är hennes banbrytande, textila collage – till exempel Attack Attitude – från slutet av 70-talet som innehåller uppkäftiga sociala och politiska statements. Rena rama punktextilierna alltså.
I samma veva började Johannesson – som en av de första svenska konstnärerna – att experimentera med digital teknik som översatte hennes textilier till datorgrafik. Vassast från den här tiden är porträtten, av bland andra Björn Borg och Boy George. I början av 80-talet var kändisar nämligen inte särskilt populära i konstvärlden.
Minst lika intressant är Ruth Wolf-Rehfelts skrivmaskinskonst – en skruvad protest mot isoleringen i det forna DDR. Skriv-maskinen var ju den statliga byråkratins verktyg; men med hjälp av strikt, geometriska kompositioner både förlöjligade och lurade konstnären den fyrkantiga censuren; vilket innebar att hennes verk kunde spridas över hela världen som vykort.
Det enda smolket i bägaren är utställningens tredje deltagare Ester Fleckner – en ung dansk konstnär vars verk inte alls håller samma höga klass som Johannessons och Wolf-Rehfelts. Men visst två fullträffar av tre möjliga är ju jättebra när det gäller Malmö Konsthall; eller hur?