Betyg: 3 av 5
Regi: Görel Crona
I rollerna: Maria Lundqvist, Carina Lidbom, Malin Arvidsson.
Tre kvinnor ärver en gård ute på landet. De känner inte varandra och har så vitt de vet ingen koppling till varandra, förutom då den gamla nu döda damen Dolores som lämnat dem nämnda arv.
En alternativ titel vore ”Änglagård – den psykotiska sommaren”.”Tysta leken” har faktiskt en del gemensamma nämnare med Colin Nutleys publika sommarplåga: Yviga stockholmare som rör om i spenaten, mörka hemligheter, en ärvd gård och inte minst en sedvanligt gutturalt mumlande Per Oscarsson som faller pladask för styckets festprissa.
Men Görel Cronas drama mynnar sakta men säkert ut i en helt annan berättelse om barndomstrauman och läkningsprocesser. Man skulle kunna karakterisera ”Tysta leken” som en dramatiserad psykologisk fallstudie, en provkarta över olika försvarsmekanismer, olika sätt att bearbeta trauman. Vilket ju kan låta lite torrt menom man nu ska se det som en fallstudie, är det en förvånansvärt levande och gripande sådan.
Görel Crona skissar upp några tydliga, enkla figurer – den slutna, den utlevande, den medlande – men hon lyckas trots det ta väl hand om dem. Med små medel skapar Crona och ensemblen en trovärdig bakgrundsom får trion att sakta men säkert växa och bli levande individer.
Effektiviteten i berättandet gäller även i högsta grad det tekniska, det är en fin rytm i klippet, man slösar inte tid på transportsträckor och den nödvändiga information pytsas ut gradvis – vilket ju är ett säkert och beprövat sätt att hålla kvar publikens intresse in i det längsta.
Som en törstande i filmens adaptionsöknen är det ju också uppfriskande att få ta del av en helt egen berättelse; någon har faktiskt suttit och knåpat på kammaren och kommit ut med ett eget kittlande manus. En självklarhet, kan tyckas men det har jublivit något av exklusivitet nuförtiden.
Det är på intet sätt en helgjuten film, om fokus på de tre kvinnorna är skarpt är omgivningen desto luddigare (männen är antingen rundningskoner eller betäckare) och visst finns det några oklarheter här och där – men problemet i svensk film brukar ju oftast vara det motsatta, så visst, jag köper detta, föredrar det till och med, att vi måste lägga till en del information själva.
Men för att man ska kunna förära ett verk den goda viljan så krävs det ju att man gillar berättelsens kärna, och framförallt tror på den. Det gör jag.
Fredrik Sahlin