Det kan vara svårt att gå i pension. Det vet Claes Elfsberg och Marianne Rundström lika väl som Martha Stewart och Michael Parkinson.
Nu är det klart att David Letterman, efter 33 år i rutan och två utanför, ska tillbaka till arbetslivet. Det handlar om timmeslånga intervjuer för Netflix.
– Jag kan inte sluta prata, så det finns ingen tidsgräns, säger den före detta talk show-värden själv till New York times.
Under de två pensionsår som gått, verkar David Letterman, nu 70 år fyllda, ha haft det bra. Han har flyttat till en ranch på landet, åtagit sig något enstaka frilansuppdrag och odlat ett imponerande skägg. Att betrakta hans post Late night-liv, med morgonjogging eller skoj från en scen efter någon slags prisutdelning för livsgärning i televisionens tjänst, har känts i kroppen så som det gör att se Oprah Winfrey, efter att det sista avsnittet av The Oprah Winfrey show sändes 2011. Lyckligt.
Naturligtvis känns det så för att David Letterman och Oprah Winfrey inte är några ensamma fattigpensionärer på existensminimal ersättning. De är rika och kända. Har stora hus och många djur. Kan jobba när och hur de vill – om de vill.
Oprah är i tidningsbranschen och i bokbranschen och i filmbranschen och i välgörenhetsbranschen i några branscher till. Hon är 63 år och upptagen. Fortsatt intressant för att hon har finess nog att inte reprisera sig själv.
Men David Letterman vill inte gå vidare. Han vill göra det han alltid har gjort. För han kan inte sluta prata.
Två saker är tråkiga med det:
1. Som Jerry Seinfeld säger till George Costanza om chanserna att få ett tv-kontrakt:
”Hundratals människor har försökt få till ett avtal bara i år, bolaget väljer kanske ut fem. Och vi har en serie om ingenting”.
Tanken på att merparten har idéer om någonting och vilka tv-personligheter och berättarröster som därmed aldrig ges en chans är sorglig.
2. Är pensionen så outhärdlig? Det som ska vara en belöning efter alla år i gruvan, eller i fåtöljen på NBC och CBS från 1982 och framåt – är det ingenting värt? Är tystnaden så jobbig? Allvarligt? Varför ska vi då slita ut våra själar och inre organ?
Det brukar heta att den ungdomsfixerade mediebranschen inte klarar av äldre människor i offentligheten. Att kompetens inte tas till vara av arbetsgivaren. Det är förstås tråkigt men snittåldern på fastanställda i de flesta mediebolag underbygger inte riktigt den tesen. Tvärtom: en ut – en in, och kön blir lång när pensionen är oattraktiv.
Det vore trevligt med oändligt utrymme. Men jag kan inte låta bli att tänka på att David Letterman blockerar för någon annan med sina timmeslånga intervjuer på Netflix. Och förundras över att han inte bara vill jogga, gå på galor eller komma på någonting nytt.