Don DeLillos lilla men blytunga roman Tystnaden inleds med en flygplanskrasch. Men det är inte den som är grejen. Det är typiskt DeLillo.
Han använder bara flygresan för sitt hyperdetaljerade registrerande av vårt kollektivt undermedvetna.
Varje gång vi tar ett flyg snuddar tanken förstås på att det skulle kunna gå illa, vi är redo för det, precis som vi alltid redan sett alla katastrofer via medier, fiktion, bilder. Här går det illa för paret på väg hem till New York från Paris. Han läser maniskt på planets display om marschfart, avstånd. Hon antecknar livets stödord i en anteckningsbok. ”Ord, meningar, siffror, avstånd till destinationen”. Så blir allt svart.
Klipp.
I romanen är det en söndag 2022 – tillräckligt nära för att kännas möjligt att sträcka ut handen och planera sin kalender efter. Manhattan gör sig redo när all digital kommunikation bryts, all elektronik förvandlas till döda ting.
Paret överlever, kommer till vännerna som de ska fira Super Bowl med, en mycket amerikansk tradition som äger rum första söndagen i februari, alltså nyss.
De fem människorna i lägenheten framför tv-skärmen försöker förstå det undantagstillstånd som vi i pandemins tid vant oss vid. DeLillo skrev Tystnaden före Covid-19, och visst är det spöklikt, men han har alltid profetiskt rört sig jämsides med samtiden, skrivit om verkliga katastrofer innan de inträffat. Som utkiken på ett gammaldags skepp, som varnar för isbergen i skymningen.
Mycket har han ägnat konspirationsteorier, berättelserna bakom verkliga katastrofer som Kennedymordet, 11 september, Utöya, Trumptider. Han skriver om systemen på gränsen till det som inte kan förklaras; mystiken, det irrationella, mänsklig rädsla.
Tystnaden är kuslig. Bilden av Max som inte viker med blicken från den svarta tv-skärmen men börjar ”sända” som en samtida mystiker: högt uttala varje reklamfras, säljjingel, pod-jargong, retorik och fras som lagrats i hans huvud. Allt som vill bli köpt och begagnat, ockuperar våra sinnen, distraherar oss, tömmer oss.
Tystnaden kan läsas som en bild av den polariserade västvärlden säsongen 2020/21, men den tar samtidigt – hur är det möjligt i det nätta formatet? – ett grepp om tiden som om hundra år var en lång söndag.
Romanens motto av Albert Einstein: ” Jag vet inte med vilka vapen tredje världskriget kommer att utkämpas men fjärde världskriget kommer att utkämpas med sten och spö”, ekar mot vår tids digitala naturlagar: drönarkrig, tvåfaktorsautentisering, ”för mycket av allt från en alldeles för begränsad källkod”.
En ny sorts magi, sårbarare. En dag tar det slut. Vad händer då? Börjar vi tala med varandra, komma närmare?
Tystnaden antyder ett nytt Pompeji. Ingenting händer, allt förstelnas.
Jag vill genast se detta koncentrerade drama på en scen, men inser att jag måste se det med andra på distans, i tystnad.