Polisen Martin Melin sökte till serien och blev efter 44 dagar på en öde ö världens första Robinsonvinnare och ”Robinson-Martin” med hela svenska folket.

-Ja herregud, det var nästan löjligt. Jag har inte tänkt på det under de tre sista åren. Men det blev ju så otroligt stort. Jag kunde inte gå från hemmet till affären utan att det kom fram människor hela tiden och skulle hälsa eller säga något. Det gör det i och för sig fortfarande men inte i samma utsträckning som det gjorde under det första året efter vinsten. Det var helt otroligt, förklarar han.

Martin berättar att det fortfarande ringer utländska journalister för att få ett uttalande när Robinson ska produceras och sändas i det egna landet.

Räknade du med att bli så känd som du blev efteråt?

-Man förstod ju att man kunde bli igenkänd men inte på det sättet som det blev. Jag kommer ihåg att vi hade ett möte med den personen på SVT som var pressansvarig innan vi skulle åka hem. Han sa att ”när ni kommer hem så kanske ni blir uppringda av några tidningar som vill göra intervjuer med er, men det är inte så farligt och ring mig om ni undrar över något”. Jo tjena, jag tror att jag gjorde 36 intervjuer under de tre första dagarna efter att jag vunnit. Och som det rycktes och slets, det var helt galet.

-Det var ju inte så att vi som deltagare hade uppfunnit något eller gjort något annat storslaget, vi hade varit med och skapat rolig tv och det fick så enorma proportioner i media.

Trots att han inte kan se något negativt med att bli känd så snabbt så är det några saker som han inte skulle göra i dag om han ställde upp.

-Jag hade nog inte ändrat på något som jag gjorde på ön, men däremot på grejer som jag gjorde efteråt. Jag skulle inte ställa upp på allt som jag gjorde då. Jag menar herregud man blir ju generad när man tittar i klippboken från den tiden. Sådana fåniga grejer man ställde upp på. Det skulle jag inte göra i dag.

Serien startade med buller och bång och stoppades redan efter det att första avsnittet sänts. En av deltagarna tog livet av sig innan serien hade börjat sändas och i debattartiklar i tidningar kunde man läsa om ”mobbnings-tv”.

-Jag minns ett möte med SVT-ledningen när de informerade om att det hänt något tragiskt. Det första man tänkte på var att ”nu har de tappat alla banden i vattnet, fan va synd” och sedan fick vi informationen om att det var en som hade tagit livet av sig. Det var en märklig upplevelse.

-Hela den hösten var otroligt märklig. Det konstiga var att det som från början var hatat av alla sedan blev älskat av alla. Det bara vände som över en natt ungefär vid femte avsnittet, jättekonstigt.

Så här tio år efter, hur ser du på programmet i dag?

-Som program skulle det hålla än i dag. Ingen tvekan. Om man tittar rent produktionsmässigt så är det ju som natt och dag mellan den första säsongen och den sista. Tekniken har ju gått framåt så fort så det är som att jämföra mellan en skolfilm och en ny hollywoodproduktion. Men programidén skulle funka och det skulle locka många tittare. Jag tror att om man låter programmet vila i några år så skulle det locka nya tittare igen.

Tävlingsmänniskan Martin beklagar dock att många av dem som varit med under de senaste produktionerna av Expedition: Robinson mer ville göra bra tv istället för att faktiskt tävla.

-Man får ju inte glömma bort att programmet faktiskt bygger på ett tävlingsmoment och att det är det som ska vara drivkraften, den andra biten att göra bra tv kommer liksom på köpet.

Vad tror du om framtidens tv?

-Jag tror på program där man får rösta och analysera. Program som skapar samtalsämnen på arbetsplatsen är bra tv. Men jag tror att vi kommer att titta mindre och mindre på tv jämfört med den utsträckning som vi gör i dag. Människor tittar mer och mer på internet och vill kunna titta när de själva har tid.

Karolina Jonason