Adam Lundgren som Mattias i nya serien Blå ögon. Foto: SVT.

Manusförfattaren ger sin bild av kopplingen till SD

Uppdaterad
Publicerad

”Blå ögon” är tv-serien som väckt uppmärksamhet den senaste tiden på grund av de tydliga parallellerna till verklighetens politiska landskap. Men frågan är hur mycket verklighet som fiktion egentligen kan innehålla.

Att det politiska samtidsdramat kan väcka känslor har blivit tydligt igen i och med SVT-serien ”Blå ögon”. Och manusförfattaren bakom serien, Alex Haridi, menar att poängen med fiktion är att kunna frigöra tanken.

– Fiktionen har möjligheter som dokumentären inte har, man kan bryta sig ur ett tankemönster som man kanske har fastnat i, säger han.

Medier

Lika som bär

Debatten om ”Blå ögon” har handlat mycket om det påhittade ”Trygghetspartiets” likheter med verklighetens Sverigedemokraterna. Det första avsnittet anmäldes 90 gånger till Granskningsnämnden och många anmälare menar just att serien drar ett likhetstecken mellan det fiktiva och det verkliga partiet. Men Alex Haridi tycker inte att balansgången mellan fantasi och realism är svår – i det här fallet.

– Jag tror att det kan bli väldigt svårt om man utger sig för att skriva om verkliga partier, men det här handlar om fiktiva partier, jag känner att jag säger det om och om igen. Om någon vill göra en parallell eller läsa in någonting så får det stå för dem, säger Alex Haridi.

Vad säger experten

Men hur lätt är det egentligen för tittaren att skilja på fiktion och verklighet? Kulturnyheterna vände sig till filmkritikern Fredrik Sahlin.

Är det verkligen så lätt att förhålla sig till fiktion om verklighet?

– I teorin kan man ju verkligen säga så, upplevelsen ligger ju i betraktarens öga, och manusförfattaren behöver ju inte riktigt ta ansvar för vad folk upplever. Men i det här fallet är det ganska uppenbart att det handlar om åtminstone ett slags alter ego till Sverigedemokraterna, säger Fredrik Sahlin.

Och han tycker att reaktionerna varit lite märkliga eftersom Trygghetspartiet, i hans mening, inte framställs som direkt dåligt.

– De framställs som ganska reko, de har ideal, och de är inte alls lika intriganta som fuskspelande som det fiktiva gänget uppe i Rosenbad framställs som i serien, säger Fredrik Sahlin.

Verklighetens spegelbild

Han menar att poängen med att skriva drama som ligger så nära verkligheten är för att spegla oss själva i den.

– I ett större perspektiv är det terapeutiskt, en möjlighet att bearbeta verkligheten, i bästa fall få syn på nutiden och oss själva. 

SVT valde efter vissa diskussioner att sända serien trots att Sverige kommer att ha ett nyval i mars eftersom företaget tycker att serien avslutas med god marginal till valet, sju och en halv vecka innan den 22 mars. Fredrik Sahlin menar att verklighetens politiska klimat gör det här dramat mer känsligt.

– Jag tror att man kan hitta svaret i det rådande polariserade klimatet. Vi har en offentlig debatt där nyanserna dött, där man istället för att ta en debatt tävlar i att vara kränkta eller kräva offentliga ursäkter. Offerkoftan är det nya svarta – och det gäller över hela politiska skalan, säger han.

Målet: Ökat politisk engagemang

Med den här serien vill Alex Haridi nå alla de människorna vars politiska engagemang går ut på att ta sig till vallokalen en gång vart fjärde år.

– Jag skulle vilja att de människorna blev intresserad av politik varje dag, säger han. 

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Medier

Mer i ämnet