Zanele Muholi är en av vår tids mest omtalade fotografer; en visuell aktivist född 1972 i en kåkstad utanför Durban som ägnat de senaste 20 åren till att lyfta fram, synliggöra och dokumentera livet för hbtq-personer i Sydafrika. Ett banbrytande, viktigt och många gånger livsfarligt arbete.

Muholi slog igenom redan med sin första separatutställning i Johannesburg 2004. Fotoserien Bara halva bilden lyfte fram människor som blivit utsatta för hatbrott. På Efterdyningar försöker ett våldtäktsoffer skydda sina privata delar med händerna; det långa ärret på låret är från ett tidigare övergrepp.

Muholis fotografier karakteriseras ju av intimitet, medkänsla och värdighet men humor är också en viktig ingrediens. I bilden Jag är inte manhaftig – men mina ben är, skämtar fotografen friskt om sina egna, håriga smalben. Humor gör ju att man kan hantera och stå ut med en svår livssituation lite bättre.

En annan viktig del i Muholis visuella aktivism är att fotografera hbtq-personer på allmänna platser som till exempel dom här modiga skönhetsdrottningarna på badstranden i Durban. Ett effektivt sätt att synliggöra en ”dubbelt” marginaliserad grupp – under apartheid var ju även stränderna segregerade.

I serien Hylla den mörka lejoninnan iscensätter Muholi sig själv – som Zuludrottning med afrokammar i håret istället för diadem eller som barbröstad gruvarbetare. Ett enkelt sätt att ifrågasätta hur schablonmässigt dom svarta avbildats genom tiderna.

Andra iscensättningar som Kunskap och Den sista påminner om olika, bestialiska metoder som användes under apartheidtiden.

Men alla gillar inte att Muholi försöker att återerövra sin egen historia. 2010 fördömde till exempel Sydafrikas egen kulturminister fotografens bilder som omoraliska och stötande. Det tycker jag känns djävligt stötande, eller hur?