Betyg: 1 av 5
Regi: Steven Spielberg
I rollerna: Jeremy Irvine, Emily Watson and David Thewlis
Många hävdar att den bästa berättelsen är så enkel som ”Pojke träffar flicka, pojke förlorar flicka och slutligen, pojke får flicka”.
Steven Spielberg nyttjar detta urgamla knep men byter ut ”flicka” mot ”häst”, och för att kärleken inte ska kompliceras av nymoderna hen-diskurser är historien förlagd till en enklare tid, när män var män och hästar var hästar.
Precis innan första världskriget träffar vi en halt bonde med fru och son i Devon, England. De lever ett rätt ledset liv. Gnäll, fukt, fattigdom och osmickrande mode.
Gårdens åker är stenig men måste plöjas om familjen ska kunna fortsätta halta runt och bråka i leran. Markägaren ska ha sina pengar, så pappa Ted får en briljant idé i samma stund som han tömmer sin plunta: han ska köpa en häst för att plöja. Men inte vilken häst som helst, Ted väljer en riktig primadonna.
Och här börjar alla odds övervinnas. Hur ska den pållen kunna göra det grovjobbet? Well, grabben Albert och hans, ska vi säga jätteglada vän, lyckas tämja djuret med ömt handlag och uggleläten.
Hästen döps till Joey och verkar bli boostad av alla komplimanger. För som tack för smickret blir åkern plöjd till slut och mot allas förväntningar.
Redan här (25 minuter in) är mitt tålamod testat till sin yttersta spets. Som tur är så bryter kriget ut, och den fattiga familjen tvingas sälja Joey till armén varefter han reser runt i Europa som krigshäst.
Stridsteknologin under första världskriget var av blandad kvalitet. Då tyskarna hade automatdrivna maskingevär stormade brittiska kavalleriet med häst och svärd och kaptenen som köpt Joey dör en ärofull död.
Joey stöter på flera nya ägare under kriget. En tysk desertör, en ung flicka med en ”mysig” (mest obehaglig?) farfar, och en soldat som kryper upp ur sin skyttegrav för att hjälpa djuret trassla sig ur en massa taggtråd.
Alla som träffar Joey skiner upp i en lika barnslig uppsyn. En sjuk blick som exotiserar djuret och baxar upp det på en piedestal. ”Det här är verkligen en enastående häst” är det enda folk säger. Och visst, han springer, hoppar lite, äter hö. Men det är väl sånt hästar gör? Varför är det coolt och varför skulle jag bry mig? Är jag smutsig i själen som inte ser skönheten i en varelse som överkommer svåra prövningar som människan varit dum nog att skapa?
Oscarfjäsket når sin kulmen mot slutet, när två soldater från motsatta skyttegravar blir vänner efter att de fått träffa den enastående pållen. Ett klassiskt Spielberg-moment då någonting ”magiskt” får alla människor att förstå sina misstag och förbrödras till tio tusen bombastiska stråkar.
Kristoffer Viita