Programledare/Ali: Vi är i Hälsingland och bakom oss här har vi en av traktens största gårdar. Jag och min kollega från SVT Gävleborg Cissi Eriksson Granér, vi har gett oss in i en värld som få av oss har kontakt med, men som faktiskt är en del av vår vardag.

Reporter/Cissi: Det handlar om mjölk. Och här i mobilen har vi en film som är filmad för bara några veckor sedan från den här gården. Det här är inte vilken gård som helst. Härifrån hämtas all mjölk till Arla eller Bregottfabriken om man så vill.

Programledare/Ali: Ja, filmen visar en verklighet av hur svenska mjölkkor kan ha det – men som vi konsumenter sällan eller aldrig har sett. Nu ska vi gå in och försöka få kontakt med mjölkbonden och djurägaren som driver den här gården.

Gården här i Hälsingland ägs av en man, bosatt en och en halv timmes bilväg härifrån. 

För inte så länge sedan beskrevs den här som den största mjölkgården i Norrland. Idag är den fortfarande en av dom större i Hälsingland och en av dom över 2600 gårdar som levererar mjölk till Arla i Sverige. 

Arla Foods – det gemensamt ägda numera multinationella storföretaget – är idag

ett av världens största mejerier. I Europa samlar man över 10.000 mjölkbönder. Alla har dom sett sitt yrke, sin verksamhet och därmed sina liv förändras dramatiskt de senaste decennierna. Till dagens moderna stordrift – från ett småskaligt hantverk.

Ur journalfilm:

Över hela vårt land är boskapsskötsel och mjölkproduktion den största och säkraste inkomsten för lantbrukarna. I den här filmen om Mjölkcentralen besöker vi först en av de 30570 medlemmarna...

Idag är vi kanske mest bekanta med Arlas numera klassiska reklam “Bregottfabriken” med dom välskötta och välmående korna på dom ständigt gröna ängarna, som rullat sedan 90-talet. 

Och sen dess har man satsat stort på att marknadsföra hur bra Arla-korna har det i den svenska ”Bregottfabriken”. 

Sara: Vi har ju varit ute i ladugården och kollat lite. Där går ju korna i så kallad lösdrift, det betyder att dom går runt som dom vill. Dom ligger i liggbås, äter vid foderbordet. Mjölkas i robot. Däremellan väljer dom själva om dom vill vara ute eller inne. 

Unga lantbrukare lyfts fram för att berätta om den hållbara mjölkproduktionen. Och vikten av att omhänderta korna på bästa sätt, i den bästa tänkbara miljön. Allt för djurens välbefinnande. Det är det Arla vill stå för och marknadsför.

Anna: Rakt bakom mig här har ni Brumma. En av dom... hörni! Jag är en av dom bönderna som kommer vara med på Arlas filmprojekt här nu till hösten.

I deras kvalitetsprogram och regelverk ”Arlagården” går det att läsa detaljerat om vilka långtgående krav man ställer på medlemmarna. Och som dom måste leva upp till för att få leverera mjölk till deras mejerier. Där står: 

“Vi arbetar för att tillgodose djurens grundläggande fysiologiska och beteendemässiga behov, så att deras hälsa och välbefinnande främjas. Djuren ska vara friska. Djuren ska hållas och skötas i en bra miljö.”

Det är så Arla vill övertyga oss om att allt står rätt till och att man har kontroll på alla sina “Bregottfabriker” runt om i Sverige.

Lantbrukare: Det finns en önskan om att komma närmre, veta i vilkens jord har min mat vuxit. Hur är den odlad? Att man liksom kan vara stolt över det man producerar. Att det inte bara är ord utan verklighet också. 

Programledare/Ali: Ja, det är den här bilden som Arla visar upp av hur svenska mjölkkor har det. Och den stämmer säkert med dom allra flesta av deras gårdar. Men vi har fått tillgång till filmer, bilder och vittnesmål som rör den här gården. Och där är en verklighet som är en helt annan än den som Arla visar upp i sin marknadsföring. 

Det är i början av december för åtta veckor sedan. Det är sent på kvällen. Korna är mjölkade, arbetsdagen på gården är över och personalen har gått hem. 

Varannan dag kommer Arla och hämtar mjölk från gården. Våren 2018 räknade Länsstyrelsen att det fanns 600 kor, kvigor och kalvar på gården. Ägaren har stora planer för framtiden och för några år sedan ansökte han om att få tredubbla sin verksamhet för att öka lönsamheten. Men han har stött på motstånd. 

För ett stort antal bybor har överklagat och skrivit protestlistor mot hur han sköter gården och djuren. 

XX: Det största problemet tror jag för oss som bor här så är det att djurägaren inte sköter de djur han har. I somras redan reagerade jag mycket på att en del såg alldeles för magra ut

YY: Alltså som jag ser det så kan han inte ta hand om djuren idag, så hur ska han då kunna ta hand om 800 djur. Det är skitigt, djuren är smutsiga. Dom är ju undernärda, dom är magra, dom ser rädda ut. 

Det är många som på olika sätt riktat allvarliga anklagelser om en misär och ett lidande som pågått under lång tid. Om djur som far illa. 

Länsstyrelsen ansvarar för att kontrollera att lagarna kring djurskydd följs. Och där känner man väl till gårdens ägare. 

Jenny Larsson, Enhetschef Länsstyrelsen Gävleborg: Det är en mjölkgård som bedriver mjölkproduktion. Vi har varit där och gjort kontroller ett antal gånger de senaste åren. Vi har konstaterat brister vid flera kontroller, men vi har också varit där och gjort kontroller när det har varit i enlighet med lagstiftningen.

Reporter: Vad har det varit för brister?

Jenny Larsson: De brister som vi fattat beslut om och som vi därmed också kan prata om, det har handlat om en viss överbeläggning i boxar, det har handlat om djur som har varit smutsigare än vad som är okej, ett antal djur eller ett visst antal djur som varit i underhull... bland annat.

Sedan 2010 har 38 anmälningar mot gården och ägaren hanterats av Länsstyrelsen. Men verksamheten tycks inte ha påverkats nämnvärt. 

Vi får kontakt med en rad före detta anställda och andra med insyn i verksamheten. Vi får tillgång till bilder, filmer och dokument. Bilder som ska ha tagits i somras visar djur som ser väldigt magra ut. 

Vi ber Kalle Hammarberg, pensionerad lantbruks- och länsveterinär med många års erfarenhet av djurhållning av kor, att titta på bilderna. 

Kalle Hammarberg: Usch. Det är för många. Det är för många. En och annan ko på en gård om det finns flera hundra djur på gården kan vara mager, men när det ser ut så här då har det gått alldeles för långt.

Reporter: Det här är ju ändå en ras som jag har förstått ändå kan se lite mager ut?

Kalle Hammarberg: Ja, det är det… det här är ju en Holstein-Frisisk ko. Men hon är mjölkproducerande och har man en ko som ser ut sådär så tror jag inte mjölkproduktionen är speciellt hög. Det kan inte vara ekonomiskt att ha dom här. 

Reporter: Men alltså trots att dom kan se magra ut så tycker du att det här är för mycket?

Kalle Hammarberg: Ja det är det. Ja, man ser ju här att den här har ju alltså börjat smälta ner sina muskler för att få näring. Där drar jag gränsen för lidande, går det så långt så när det inte räcker med det kroppsfett dom har utan dom börjar smälta ner sin muskulatur, där drar jag gränsen för lidande. Det här är för mig ett anmälningsfall.

Dom här bilderna har även experter på Sveriges lantbruksuniversitet noga granskat och analyserat.

Birgitta Staaf Larsson, kvalificerad handläggare Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU: Den bedömningen jag har gjort det är ju hullbedömning på dom här djuren. Och det är ju… jag tror att det var 14 stycken som jag direkt kunde se vilken identitet dom hade, men sen var det ju några fler djur också som vi inte har identiteten på.

Birgitta Staaf Larsson: Man ser, här till exempel man ser ju att det är, det är väldigt lite muskler på dom. Man kan se här att det är väldigt insjunket, alla revben syns här på denna bilden till exempel. Här ser man till och med att det är helt insjunkit här mellan utskotten och ja, väldigt knotiga höft... sittbensknöl och höftknöl. Så att det är väldigt magra djur alltså. 

Reporter: Skulle du säga att dom här...

Birgitta Staaf Larsson: Man ser här, helt muskelfattigt. 

Margerata Stéen, docent i veterinärmedicin Nationellt centrum för djurvälfärd, SLU: Till och med hungergropen man ser den här.

Reporter: Skulle ni säga att de här djuren lider?

Birgitta Staaf Larsson: Ja, absolut. Detta är ett lidande för djuren. 

Reporter: Är det djurplågeri?

Birgitta Staaf Larsson: Det är ju upp till domstolarna att göra den bedömningen, den kan ju inte vi göra. Men alltså jag skulle ju, ja med tanke på att det är så många djur som är så här magra, nu är ju djurskyddslagen skriven för varje enskilt djur, djurplågeri det ligger ju i brottsbalken visserligen, men ser man då på att det är så många djur som man har hållit så här magra så jag skulle inte bli förvånad om det blir ett djurplågeriärende av det hela.

Reporter: Vad kan det bero på att dom är så här magra?

Margareta Stéen: Ja, det beror ju på att dom inte får tillräckligt med mat i förhållande till vad de ger ifrån sig. Det här är ju mjölkkor, det är ju högpresterande mjölkkor, Holstein, dom ger ifrån sig oerhört mycket mjölk, uppåt nio till tiotusen liter per år. Och då kan man väl säga så här att man måste ge dom mat för att dom ska kunna ge ifrån sig den här mjölkmängden.

Exakt vad som orsakat att dom här djuren är så magra, hur många som är drabbade och hur länge det pågått vet bara djurägaren. Men en förklaring som vi får höra är problem med kvalitén på fodret. Det märkte man på det lokala Dellenmejeriet.

Peter Jonaszon, delägare Dellenmejeriet: Det inträffade en liten sak för ett och ett halvt år sedan. Den mjölk som kom från gården, det blev några... lite smakförändringar på mjölken som vi hade lite bekymmer med.

Dellenmejeriet är ett litet mejeri i Hälsingland som startade för två och ett halvt år sedan av sju tidigare mjölkbönder. Gården var en av de första och den största de skrev avtal med. Men plötsligt sjönk försäljningen av produkterna.

Peter Jonaszon: Folk började ringa och sa att det smakar lite konstigt och det är en sån grej som, det är en smak som... Det är inget som är farligt på något vis, utan det är bara att det är en okänd smak på mjölken som folk reagerar på. Själv så kände jag aldrig att det var någon smak på mjölken, men det fanns andra som reagerade desto mer.

Den konstiga smaken lyckades man spåra till just den här gården och vid ett besök upptäcktes att fodret som gavs till djuren var dåligt och skämt.

Peter Jonaszon: Vi märkte då att vi ska nog inte lägga alla pengar i en vågskål eller i en hatt eller vad man nu säger för någonting. Utan vi måste fördela ut det så vi började leta efter andra gårdar att ta in mjölk ifrån.

Mejeriet valde att säga upp avtalet och efter det försvann smakproblemet. Men Arlas tankbilar fortsätter att hämta mjölk från gården. 

Djurägaren, alltså bonden, får som många andra lantbrukare EU-bidrag för sin verksamhet. Han får drygt 2 miljoner kronor om året. Men det som skiljer gården från många andra är att ägaren bor 10 mil bort och enligt uppgift sällan är på plats. 

Gården har genom åren istället haft en stor andel utländsk arbetskraft, främst från Östeuropa. Många av dom vittnar om ständiga konflikter kring löner och arbetstider. Men också om den dåliga djurhållningen.

Förra året gick ett polskt bemanningsbolag till domstol för att få ut pengar till löner. En av dom som arbetade på gården en kort period berättar vad han såg. 

Fd anställd: I saw the animals was not treated right by the management. And the owner was not involved in running the farm, he did not care about it.

Reporter: He was never there?

Fd anställd: No no no, and I know he was not speaking good in the telephone also with the workers about the problems in the farm. It was overfull everywhere. The building was completely full with animals, completely full. Overload and they were not healthy.

Han visar oss en bild tagen sommaren 2018 då han var på gården. Fotot skickade han till djurägaren i samband med att han lämnade gården. 

Reporter: Did you talk with the owner about these problems?

Fd anställd: Yes, I have spoke with him and I also send the pictures to him.

Reporter: What did he say to you?

Fd anställd: That he was saying to take the animals inside so the neighbours don’t see them.

Reporter: To hide them you mean?

Fd anställd: Yes.

Vi får kontakt med ytterligare en man som jobbat på gården. 

Fd anställd: Hello. 

Reporter: Hello. 

Också han reagerade starkt på djurhållningen. Han berättar på sitt modersmål, men är rädd att bli identifierad. Därför har vi istället valt att översätta och återge vad han säger:

“Jag har jobbat på många mjölkgårdar i Europa och har aldrig sett något liknande. Djuren missköttes och mådde inte bra. Många var alldeles för magra. Maten var dålig, möglig till och med rutten ibland. Det enda som var viktigt var att producera mjölk.” 

Han minns speciellt en händelse. Det handlar om den här mjölkkon. Hon hade enligt honom fått en skada som inte behandlades och fick stå med det svårt skadade benet under tre veckor.

“Det var ett öppet sår ända in på skelettet. Men ingen gjorde något. Normalt sett hade man avlivat en sådan ko. Men vi beordrades att mjölka henne som vanligt.”

Kalle Hammarberg: Det här är allvar, jag lider av att det se det här. Det är fruktansvärt. Usch. Så här får det inte vara. Hon måste ha fastnat i någonting. Slitit av huden och för mig så ser det ut att ha slutat blöda också så det här är en skada som är under läkning. Det här är av djurskyddsskäl ett omedelbart avlivningsfall.

Margareta Stéen: Det är en förruttnelse i ett sår som har pågått under en längre tid. Alltså det här är ju ingenting som man har tagit hand om. Det här är ingen… vi vet ju inte om det har varit nån veterinär ute på det här, men det ser ju inte ut som det. Jag menar då skulle det ju varit åtgärdat. Det här är ju ett stort lidande för detta djur.

Reporter: På vilket sätt?

Margareta Stéen: Jo, därför att det här går ju ändå in till benet så när vi, det här är ju lite dålig bild här men när vi har penetrerat den här bilden, vi har tittat på den väldigt noggrant så kan man ju se att såret, alltså förruttnelsen utav den här muskulaturen på benet, på benet går ända in till skelettet. Och det måste ju göra otroligt ont och vara fruktansvärt smärtsamt för det här djuret.

Enligt den utländska arbetaren avlivades kon till slut.

“Jag tror att någon annan ko trampade på henne så att benet gick av. Hon avlivades först när hon inte kunde resa sig.”

Margareta Stéen: Jag skulle säga att det är ett väldigt brott mot djurskyddslagen och kanske även mot brottsbalken. Brottsbalken då är det två års fängelse egentligen. 

Reporter: Enligt uppgifter som vi har så gick benet av till slut.

Margareta Stéen: Oj… ja.

Reporter: Vad tänker ni om det?

Margareta Stéen: Alltså jag blir väldigt tagen när du säger det.

I Arlas eget kvalitetsprogram och regelverk “Arlagården” poängterar man vikten av att följa lagen vid hantering av döda djur. Där står det att: “Döda djur är en smittorisk och därför finns särskilda regler. I väntan på borttransport ska det döda djuret läggas avskilt på en hård yta och täckas över”.

Men vi får ytterligare bilder och vittnesmål från gården som visar på något helt annat. Dom här bilderna är tagna för knappt ett år sedan. 

Kalle Hammarberg: Det berör mig illa. Ett dött djur på en gård, eller två på en stor gård som jag har förstått att det här är. Men dels finns det en lagstiftning som säger att dom ska anmälas och hämtas.

Reporter: Men ur smittskyddshänseende då? Hur länge är det okej att djuren ligger såhär på gården? Eller är det okej alls? 

Kalle Hammarberg: Nej, det är inte okej. Utan där är lagen solklar. Det är EU-bestämmelser här och dom är baserade på smittskyddsskäl. Man får inte låta djur som kan bära på någon smitta ligga kvar på gården, dom ska hanteras på det viset. 

Reporter: Dom ska hanteras på en gång. Men kan man inte förstå då att det kan ta ett tag. Dom kanske har dött och så tar det ett tag innan man får iväg dom? Kan man inte förstå det? 

Kalle Hammarberg: Ja, då skulle man ju vilja veta hur länge dom har legat där. Men finns det inget… här har vi ett huvud och jag ser faktiskt inget skotthål i det. Den här har alltså självdött.

När bilderna tas görs också en anmälan till kommunen. Döda djur anses av flera skäl vara en smittskyddsrisk. Kommer till exempel vilda djur åt kropparna riskerar en eventuell smitta och sjukdom att spridas vidare i naturen. 

Lagen är tydlig och kontrollansvaret för hanteringen av döda djur ligger hos kommunens miljökontor.

Margareta Eiserman, Miljö- och hälsoskyddschef Norrhälsinge miljökontor: Vi fick klagomål på att det låg döda djur på gården och ett par klagomål som kom in. Och det är ju så här att det finns regler, väldigt tydliga regler om hur man får hantera döda djur. Både att de ska transporteras bort utav ett företag som är godkänt för såna här typer av transporter och också hur det i väntan på transporter från en gård, på vilket sätt det ska lagras.

När kommunens tjänstemän åker till gården är inte djurägaren på plats. Utan man möts av en person man uppfattar som förman. I kommunens anteckningar ser vi att han uppgett att djuren legat där i minst två veckor.

Margareta Eiserman: Sen är det ju så att företaget hämtar inte exakt samma dag kanske som en beställning är gjord. Men beställning var gjord två dagar innan vi var ute på plats. Och det är just därför som företaget måste ha bra regler eller bra rutiner för hur de förvarar det i väntan på transport på gården, för att inte locka dit vilda djur som kan komma och knapra på dom på det här viset för det här är inte okej.

Reporter: Nä, för att enligt era inspektionsprotokoll så säger ju förmannen där att djuren har legat så i två veckor nånting.

Margareta Eiserman: Mm, då har företaget brustit. Definitivt. Dom ska inte ligga så, dom ska ha beställt hämtning när dom har så här mycket djur. Dom hade tre stycken stora djur och sex stycken kalvar. 

Förvaringen av dom döda djuren på gården kan alltså mycket väl vara en allvarlig smittskyddsrisk och ett lagbrott. Och när vi ser vem mannen som kommunen mött på gården är, inser vi att hans närvaro där också kan vara ett lagbrott. 

Han har sedan tidigare ett så kallat djurförbud för nötkreatur efter att Länsstyrelsen i ett annat Norrlandslän konstaterat att han återkommande allvarligt misskött sina egna djur. Det handlade då om dåligt foder, magra och sjuka kor och kalvar, djuren var smutsiga och hade löss.

Några månader efter beslutet om djurförbud konstaterades vid en inspektion att det fortsatt finns djur på gården som far illa. I deras rapport syns de här bilderna på magra kalvar med diarré.

Trots att Länsstyrelsen i hans hemlän beslutat om djurförbud – har han alltså arbetat på gården i Hälsingland. 

Reporter: Det här är Ali Fegan på Sveriges Television, Uppdrag Granskning.

Arbetare: Jag har ingenting att berätta. Jag har inga kommentarer.

Senare skickar han ett SMS där det står han bara varit inhyrd för maskinkörning och reparationer. Men enligt kommunens anteckningar uppger han själv att det var han som avlivat djuren som låg döda på gården. 

Ingen får gå in i en ladugård med djur utan ägarens tillstånd, inte ens Länsstyrelsen har vid en oanmäld kontroll rätt att gå in, om inte ägaren eller annan personal finns på plats. Det gör att det är nästintill omöjligt för oss eller någon annan utomstående att se och dokumentera hur djuren har det på insidan. 

Källor som på olika sätt haft rätt att vara där berättar för Uppdrag granskning om magra djur och foder som inte håller måttet. Om sjuka kor som ändå mjölkas och om hög dödlighet av kalvar. Och en extremt smutsig miljö som korna tvingas leva i.

Men vi har fått tillgång till en nytagen film inne från mjölkgården.

Reporter: Vi har ju en film också som vi skulle vilja visa dig. Jag ska ta fram den här. Såhär det är ju då inifrån lagården här. 

Kalle Hammarberg: Skitighet över alla godkända gränser. Korna ligger i skiten.

Margareta Stéen: Alltså jag som har varit länsveterinär i många år, jag måste ju säga att det här är bland det värsta jag sett.

Filmen ska ha tagits för mindre än två månader sedan, i början på december. Den är totalt runt en halvtimme lång. Det här är en nerklippt version av den. 

Filmen visar också delar av ladugården som ser förhållandevis bra ut. Men framförallt avslöjar den att många djur tvingas vada runt och ligga i ett tjockt lager av urin och avföring. 

Och att här finns också extremt magra djur. 

Birgitta Staaf Larsson: Ja, detta är våra livsmedelsproducerande djur.

Margareta Stéen: Ja precis, det här är våran mat. Alltså oj… nämen titta den där. Det är verkligen ovärdigt. Jag har inte sett nåt liknande nån gång tidigare, ändå har jag jobbat med djur och djurvälfärd och djurskydd.

Reporter: Och det du har sett på filmen här?

Kalle Hammarberg: Usch det var förjävligt. Ursäkta uttrycket men så skitigt får det inte vara. Vad jag saknar det är en bild på foderbordet för att se vad dom äter. För när korna börjar se ut såhär då blir man brydd på hur ser maten ut?

Birgitta Staaf Larsson: Det är riktigt illa. Det är riktigt illa. Så här får det inte lov att se ut. Och det var som jag, alltså. Det är inte bara djurens lidande. Utan det är ju också väldigt synd om alla dom som sköter sig bra. För det här svärtar ju ner hela branschen när det blir på det här viset. Så att det här är inte acceptabelt, absolut inte acceptabelt.

Programledare: Magra och skadade djur, döda kor och kalvar som inte hanteras på rätt sätt och djur som tvingas ligga i och vada runt i sin egen avföring. Men vad har egentligen myndigheterna känt till och gjort för att förhindra att djur här inne far illa och lider på ett sätt som experterna säger är helt oacceptabelt?

Reporter: Men först ska vi försöka få kontakt med den som kanske har det största ansvaret – gårdens och djurens ägare.

Reporter 1: Hallå hallå. Kan vi bara få ställa nån fråga? Hallå? 

Arbetare: Hej. 

Reporter 1: Hej. Vi kommer från SVT Uppdrag granskning. Vi skulle bara vilja prata med någon som är chef här eller förman. 

Arbetare: Ni stör verksamheten. Eller hur? Ni tar upp min tid. 

Reporter 2: Men vi vill bara ställa några snabba frågor. 

Reporter 1: Finns det någon förman som vi kan få prata med? 

Arbetare: Jag har till det (?). Ni ska inte prata med någon här. Om ni vill prata med någon så får ni prata med ägaren. 

Reporter 2: Var finns han? Finns han här nu eller? 

Arbetare: Ni får kolla med honom var han är någonstans. 

Reporter 2: Men han är inte här? 

Arbetare: Nej. 

Reporter 1: Men har du något nummer till honom? 

Arbetare: Nej... men det är ju ert jobb eller hur att granska och kolla upp sånt här eller hur? 

Reporter 1: Ja, men vi kan väl få fråga? 

Arbetare: Då så, då gör ni ert jobb och åker härifrån. Tack så mycket. 

Ägaren till gården bor alltså en och en halv timme härifrån. Grannar och tidigare arbetare har vittnat om att han sällan är på plats – och dom gånger vi har varit här har han inte synts till. 

Reporter 2: Ja, vi får väl åka hem till honom då. Chefen. Ägaren. Om han inte är här.  

Huvudansvaret för att kontrollera att våra lagar och regler kring djurskydd följs i Sverige har Länsstyrelsen. Det är dom som ska åka ut på gårdarna, inspektera och ta emot anmälningar om vanvård och misstankar om att djur far illa. 

38 sådana anmälningar har alltså Länsstyrelsen i Gävleborg fått gällande missförhållanden på den här gården. Man har genom åren varit på plats och gjort kontroller ett stort antal gånger. Och fattat flera beslut om så kallade förelägganden – krav på bättring. 

Men exakt vad dom sett och vilka åtgärder dom har vidtagit går inte att få reda på. 

Jenny Larsson: När det gäller lantbruk och vårt arbete gällande lantbruk så omfattas de uppgifterna som vi har oftast av företagssekretess. Och företagssekretessen innebär att vi inte får lämna ut uppgifter som kan orsaka skada för ett företag. Det innebär att det jag kan prata om för den här gården är ganska övergripande uppgifter då. Förutom när det gäller beslut som är offentliga i sin helhet och det gäller både muntligt och skriftligt då. 

Men vi vet att Länsstyrelsen sedan tidigare uppmärksammat den smutsiga miljön på gården. Och nu visar vi den nytagna filmen inifrån ladugården som enhetschefen inte vill kommentera mer än generellt, eftersom hon inte vet var den är filmad. 

Reporter: Tycker du att det är smutsigt på de här bilderna? 

Jenny Larsson: Ja, på de här bilderna, eller på den här filmen, bedömer jag att det är för smutsigt i den här ladugården. Absolut. 

Reporter: Det är det som du säger att ni har gjort ett föreläggande om att det var för smutsigt till exempel och att djuren var magra. Det kan vi ju se här också. 

Jenny Larsson: I vårt föreläggande har vi sagt att det fanns djur som var för smutsiga. Vi har inte gjort något föreläggande som handlar om själva renhållningen, ingen del i det föreläggandet som handlar om själva renhållningen. Sen hänger självklart de sakerna ihop. Har inte djuren en tillräckligt ren ströbädd så kommer de bli smutsiga. Så är det. 

Reporter: Utifrån det som ni gjort föreläggande på tidigare, hur lång tid ska det gå innan ni sätter stopp för en gård? Hur länge kan man få fortsätta att återupprepa brister? 

Jenny Larsson: Det finns inte någon absolut tid där. Utan det handlar väldigt mycket om vi ser att man vidtar åtgärder, att det blir förbättringar, att man rättar till det som vi ser när vi observerar och gör våra kontroller. 

Vi vet också att Länsstyrelsen tidigare anmärkt på oacceptabelt magra djur. Men har trots det aldrig haft en veterinär med sig när man inspekterat djuren.

Jenny Larsson: Vi måste göra våra egna bedömningar, men vi tar också hjälp av experter ibland med att göra de bedömningarna. Då tycker vi att det är otroligt viktigt att vi tar med oss de experterna, oftast veterinärer eller hovslagare om det är relevant, ut på plats. Så att man faktiskt i verkligheten kan undersöka djuren och göra sina kliniska bedömningar utifrån det man ser och kan undersöka sig till. 

Reporter: Har det gjorts på den här gården? 

Jenny Larsson: Jag tror inte att vi har haft veterinärer med oss ute på den här gården. Jag tror inte att vi sett det behovet än så länge faktiskt.

Reporter: Ni har inte sett det behovet, vad menar du då? 

Jenny Larsson: Helt enkelt att vi har kunnat göra de bedömningar som vi har bedömt att det finns behov av själva på plats. 

Reporter: Är det inte relevant att ta med sig en veterinär i det här fallet?

Jenny Larsson: Vi har inte bedömt det hittills, men det får framtiden utvisa om vi ser ett sådant behov. Hittills har vi bedömt att vi har kunnat se och konstatera de brister som finns med hjälp av vår personal helt enkelt. 

Reporter: Uppenbarligen så ser man fortfarande magra och smutsiga djur fast det har gått så lång tid. Borde inte ni ha agerat mer? 

Jenny Larsson: Nej, jag bedömer att vi har agerat på det sättet som vi ska agera som tillsynsmyndighet. Vi har gjort kontroller och ställt krav på åtgärder. Sen är det också så att företagaren måste ha en rättighet att få tid på sig att rätta till det. Men vi kommer också att fortsätta att ställa krav på att de ska rätta till det och blir det inte tillrättat, så kommer vi också ställa hårdare krav, eskalera med de modeller och verktyg som vi har att ta till. 

Tillsynsmyndigheten Länsstyrelsen menar att dom gjort vad dom ska. Samtidigt visar bilderna och filmerna magra djur och en orimligt smutsig miljö inne i ladugården. 

Och nu har missförhållandena på gården även blivit en fråga för polisen. En anmälan om djurplågeri och miljöbrott kom in i somras. Polisen har fått både bilderna på dom magra korna och filmen inifrån ladugården. 

Åklagaren har haft ärendet på sitt bord sedan i augusti men först nu efter nyår börjat sätta sig in i fallet.

Birgitta Fernlund, kammaråklagare : Jag har inte förrän nu tagit mig tid till att sätta mig in i ärendet. 

Reporter: Varför då då?

Birgitta Fernlund: Ja, anledningen är väl att jag har prioriterat andra arbetsuppgifter. 

Reporter: Vad skulle du säga om det här ärendet nu då, när du har kommit in i det lite?

Birgitta Fernlund: Det är en pågående förundersökning och på grund av förundersökningssekretess så lämnar jag inga uppgifter i det här skedet av utredningen.

Så trots att både polis och länsstyrelse tycks vara medvetna om situationen på gården så fortsätter verksamheten. Och varje vecka levereras 10000-tals liter mjölk till Arlas mejeri i Sundsvall.

Ägaren har ytterligare en gård med nötkreatur som ligger i anslutning till hans bostad. Vi åker dit och försöker få kontakt med honom.  

I bostaden är det ingen som öppnar. Men en bit bort ser vi någon som arbetar vid en traktor. 

Reporter 2: Hej är du XX? Jaha... we are looking for XX. 

Reporter 2: In the building? 

Arbetare: Home. 

Reporter 2: Home? Is he home now? 

Reporter 1: Jaha okej. Can we look and see if we can see him? 

Arbetare: Yes. 

Reporter 2: Gå inte in nu då med smitt...

Reporter 1: Nej. Hallå?!

Vi varken får eller kan gå in ladugården för att se hur förhållandena är här inne. Men genom dörren ser vi ännu fler kor som ser magra ut. 

Det verkar inte finnas någon därinne och mannen med traktorn pekar på ägarens hus. Han ska vara hemma. 

Reporter 2: Hej XX?

Gårdsägaren: Ja. 

Reporter 2: Hej, Ali Fegan heter jag och jobbar på Sveriges Television, Uppdrag granskning. Det här är min kollega. 

Reporter 1: Hej, Cissi Eriksson Granér.

Gårdsägaren: Ja, hej. 

Reporter 2: Du vi skulle vilja prata med dig om din gård, om djuren, om djurhållningen där och...

Gårdsägaren: Nej, det tänker jag inte prata om. Ni får prata med LRF om det. 

Reporter 1: Vi har en film här som...

Reporter 2: Nähe, det ville han inte. 

Reporter 1: Nej. LRF tycker han att vi ska prata med. 

Reporter 2: Sa han att vi ska prata med LRF? Okej. 

Några veckor senare får vi till slut ett mejl från gårdsägaren. Han skriver att han ansökt om rekonstruktion av sitt företag. Och tingsrätten har nu beslutat om det eftersom han inte kan betala sina skulder. Några andra kommentarer vill han inte lämna.

Och på LRF, Lantbrukarnas riksförbund vill man heller inte svara på frågor om djuren på gården.

Ulf Wallin, presschef LRF: För oss är det tyvärr omöjligt att svara på några detaljfrågor kring den här gården. Det är ju privat företagsverksamhet som vi inte har insyn i. Och även om vi hade det så skulle vi inte kunna sitta och liksom delge TV sådana saker. 

Reporter: Bekymrar det inte er att det finns problem med djurhållningen där? 

Ulf Wallin: Vi är väldigt tydliga med att djur aldrig ska fara illa. Men det måste i sådana fall vara sakkunniga som gör en sådan bedömning. Vi har ett kontrollsystem som fungerar i det här landet. 

Jenny Larsson: Som jag har sagt, vi har varit där och gjort två kontroller under hösten och vi har konstaterat brister och ställt krav på att de ska åtgärdas. Vi kommer att fortsätta att jobba med det här ärendet till dess att vi ser att bristerna är åtgärdade. Absolut! 

Reporter: Den här gården levererar ju mjölk till Arla. Det är ju inte precis “Bregottfabriken” vi kunde se här på bilderna. Som konsument, behöver man vara bekymrad?

Jenny Larsson: Bilderna från den här filmen som vi har tittat på. Det är absolut min mening att så ska inte djurhållning bedrivas. Nu vet jag fortfarande inte från vilken gård den kommer ifrån, men alldeles oavsett så ska det inte se ut så här i en ladugård, absolut inte. Sen måste Arla göra sina bedömningar naturligtvis och vi gör bedömningar utifrån djurskyddslagstiftningen.

Vad säger då Arla om hur djuren har det på den här gården, om filmen, bilderna och vittnesmålen? Och hur rimmar allt det vi har sett här med deras egna budskap om att citat: “Djuren ska ha det bra på gården hela livet, från födsel till slakt”- för det är så man har det i Arlas Bregottfabrik.

Programledare: Jag befinner mig utanför Arlas huvudkontor här i Solna och vi trodde verkligen att vi skulle få visa kvällens reportage för dom och få prata med om hur det ser ut på den här gården.

Men det vill dom inte. Dom ställer inte upp på någon intervju. 

Först krävde man att man att man skulle få reda på exakt vem som tagit dom här bilderna och filmerna och när. När vi då hänvisade till källskyddet så sa man att man kan inte diskutera dom här bilderna och filmerna eftersom man inte vet exakt vilken gård dom kommer ifrån.

När vi då påpekade att man kan identifiera korna och knyta dom till den här specifika gården så menade man att man ändå inte vill diskutera en enskild individ i media bland annat då med hänvisning till att bonden inte är ett företag.

Så efter 14 dagars betänketid sa tackade man till slut nej, det blir ingen intervju.

Men Arla skriver också i ett mail här att man tidigare tillfälligt stängt av mjölkleveransen från just den här gården. Och att man nu i dagarna gjort en revision som inte visade på några allvarliga brister.

Vi har i alla fall med oss kvällens reportage här och tänkte erbjuda dom att få se på det – utan krav på någon intervju. Bara för att dom ska få se hur det ser ut på en av deras gårdar. Vi får se hur det går.

Programledare: Hej, jag söker Caroline Starck, kommunikationsdirektören.

Receptionist: Ok, då kan du kontakta henne över mail. Hon är inte anträffbar alls idag.

Programledare: För att det handlar liksom inte om någon intervju, jag skulle bara vilja visa en film för henne.

Receptionist: Ja, men all kommunikation vill hon sker via mail.

Programledare: Ok, så hon är inte intresserad av att se filmen ens?

Receptionist: Nej, utan den information jag har fått är att hon vill bli kontaktad via mail och inte här på kontoret.

Programledare: Okej, kan inte du bara ringa till henne och säga att vi vill bara visa filmen för henne.

Receptionist: Nej, för hon sitter i ett möte just så jag kan inte ringa till henne just nu.

Programledare: Ingen på pressavdelningen vill se filmen?

Receptionist: Dom vill bli kontaktade via mail så du får skicka det den vägen i så fall.

Programledare: Okej, tack så mycket.