(Sändes 2003)
När artonåriga Heidi tillsammans med en kompis skulle ta ut pengar vid en bankomat kände hon plötsligt en kniv mot halsen. En okänd man tvingade henne att tömma hela bankkontot.
– När han gav sig på min kompis blev jag lite fri. Jag ropade på hjälp och drämde till honom i magen med armbågen. Då stack han mig med kniven fyra gånger, berättar Heidi.
När 17-årige Andreas kom till skolan en dag, väntade en kille på honom. Andreas utsattes för misshandel, rån och frihetsberövande och trots att det är snart ett år sedan har han svårt att berätta om händelsen.
– De första dagarna efteråt åt jag knappt och jag hade mardrömmar på nätterna. Jag kände mig så kränkt för att jag inte vågade berätta, samtidigt som jag var livrädd, säger han.
Risken att råka ut för brott är störst för den som är ung. En undersökning från Statistiska Centralbyrån, SCB, som gäller år 2000 och 2001 visar att 36 procent av ungdomarna mellan 16 och 24 år någon gång utsatts för någon form av stöld eller skadegörelse. 17 procent hade blivit utsatta för våld eller hot om våld och 8 procent för grövre våld som lett till kroppsskada.
16-24-åringarna utgör en tiondel av Stockholms befolkning, men de svarar för mer än det dubbla antalet polisanmälningar när det gäller flera vanliga brott. En sammanställning som Uppdrag granskning gjort visar att närmare 4900 ungdomar polisanmälde misshandel förra året, 2419 anmälde olaga hot, 898 anmälde personrån och 2524 gjorde anmälan om fickstöld.
Ingen vuxen ingrep
I reportaget berättar Heidi, Andreas och flera andra ungdomar som utsatts för brott eller som bevittnat brott, om ångesten och rädslan efteråt. Men för Jeanette, som var med när hennes pojkvän misshandlades svårt i tunnelbanan, var inte brottet i sig det värsta. Den svåraste upplevelsen var att ingen av de många vuxna vittnena på plats ingrep, trots att Jeanette ropade på hjälp.
– Det är den hårda sanningen jag lärt mig. Att det spelar ingen roll hur oskyldig jag är. Om jag blir nerslagen eller utsätts för våldtäkt, får jag ingen hjälp. Det finns ingen trygghet, säger hon.
Trots att brotten mot unga ofta begås i närheten av andra människor, ofta med flera vuxna som vittnen, är det få som ingriper för att hjälpa till. I Brottsförebyggande rådets enkät ställd till niondeklassare och elever i gymnasiets årskurs 2 i Stockholm och Malmö framgår att vuxna, när de funnits på plats, bara ingripit i 4 fall av 100.
– Den första kränkningen för ett offer är att utsättas för brottet. Den andra kränkningen är upptäckten att det civila samhället inte gör någonting, att man inte får någon hjälp, säger socialarbetaren Ann Hellströmer, som 1999 startade Stödcentrum för unga brottsoffer, efter att i 15 år arbetat med unga kriminella.
Dåligt bemötande
Hon ser sig som ungdomarnas budbärare gentemot skolan, polisen, rättsväsendet och samhället. De som kommer till henne är mellan 7 och 23 år gamla, 80 procent är killar. Ann Hellströmer säger att offren alltför ofta utsätts för en tredje kränkning när de väl bestämmer sig för att göra en polisanmälan. Då får de ofta beskedet att polisen ingenting kan göra och att ärendet läggs ner.
– Det finns också en dålig kunskap hos polisen om hur man ska bemötta brottsoffer, säger Ann Hellströmer.
Flera av ungdomarna i reportaget vittnar om polisens dåliga bemötande, om hur de upplevde att de inte blev tagna på allvar, eller att de kände sig som de skyldiga.
– Det var som att de ansåg att vi skulle skylla oss själva. Jag har inte längre något som helst förtroende för polisen, säger Jeanette.
Den fjärde kränkning som Ann Hellströmer pratar om är själva rättegångssituationen, där många brottsoffer berättar om hur de mötts av tvivel och fått frågor som fått dem att känna sig som de skyldiga.
– I rättegången ställdes inte så många frågor till gärningsmannen. De undrade mest vad han jobbade med. Mig däremot pepprade de med frågor och undrade om jag hade druckit, om jag verkligen var säker på det jag sa och så vidare. Det var som om jag var gärningsmannen, berättar Hakim, som efter händelsen helt tappat förtroendet för polisen och rättssamhället.
Dålig kunskap om konsekvenser
Det finns flera studier som handlar om gärningsmännen, som visar att uppväxtmiljön kan påverka både att utsättas för brott och att själv begå brott. Men det finns nästan inga undersökningar som utgår ifrån de unga brottoffren. Man vet därför väldigt lite om vad som händer med dem när de inte får hjälp, eller hur de påverkas när ett brott inte klaras upp.
– Jag är starkt övertygad om att de som sitter på dagens fängelser samtliga är brottsoffer. Och att det inte var någon som hörde dem när de ropade på hjälp, säger Ann Hellströmer.
– När man utsätts för brott blir man först chockad, därefter ledsen och sedan arg. Får man inte prata av sig sin ilska är risken stor att man går ut och blir gärningsman själv, fortsätter hon.
Den enda undersökning som finns om hur offren påverkas är BRÅ:s enkät till årskurs 9 och årskurs 2 i gymnasiet. Den första reaktionen för nästan alla är att de känner sig förnedrade och kränkta. En månad efter händelsen känner nära hälften ilska, hat och hämndbegär. Hur de mår efter en längre tid, finns det inga uppgifter om.
– På sista tiden har jag tänkt mycket på det som hände, eftersom det är typ ett år sedan det hände. Ett år, två månader och tretton dagar. Nu är det inte längre så att jag tänker på att jag blev rånad. Nu tänker jag mer på om det händer igen, säger Heidi.
Upprättelse viktig
På Stödcentrum för unga brottsoffer får ungdomarna tala öppet om sin rädsla och sitt hat. De ritar de hämndsituationer de föreställer sig och skriver ner vad de skulle vilja göra med gärningsmännen.
– Det är viktigt att få någon slags upprättelse för brottsoffret, att man känner att man inte gjort något fel. Det är också viktigt att få fast gärningsmannen så att det blir ett stopp och för att gärningsmannen inte ska tro att det är fritt fram, säger Ann Hellströmer.
Men att få fast den skyldige kan vara svårt. I SCB:s undersökning anmäldes bara 24 procent av alla hot- eller våldshändelser. Av de polisanmälda brotten, kan en gärningsman bindas till bara 15 procent av ärendena. Och i de fall man gör en polisanmälan går bara 11,5 procent av ärendena till åtal. Ingen vet hur många av gärningsmännen som döms, det saknas det än så länge statistik på.
I BRÅ:s undersökning var det bara hälften av offren som polisanmälde. En tredjedel av brottsoffren berättade inte heller för sina föräldrar. Det är alltså inte lätt att veta att de unga brottsoffren finns, än svårare är det att kunna erbjuda dem hjälp och stöd.
Verksamheten Stödcentrum för unga brottsoffer, som tillhör Stockholms socialförvaltning, finns bara på tre platser i Stockholm. Liknande verksamheter finns i Eskilstuna, Malmö och Uppsala. De frivilliga brottsofferjourerna som finns har ingen uppsökande verksamhet och får ingen automatisk kontakt med de utsatta ungdomarna. De i sin tur söker sällan hjälp och vill ofta inte heller ha något stöd. Och har de inte polisanmält händelsen, är de svåra att fånga upp.
– Om jag inte hade träffat Ann hade jag aldrig varit där jag är idag, berättar Evelina, som blev vittne till misshandel och mord.
– Jag hade aldrig kunnat bearbeta händelsen och jag hade aldrig varit så lycklig som jag är idag. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända.
REPORTER: Marianne Gillgren
RESEARCH: Lotta Sima
FOTO: Ove Thews
REDIGERING: Mattias Forsgren
Text: Teresa Skeppholm