26-årige Robin har diagnosen autism och lindrigare intellektuell funktionsnedsättning. Han har också svåra utmanande beteenden, som att han ibland skadar sig själv eller blir utåtagerande. Men i hans journaler kan man läsa att de minskar när han har vuxna nära inpå sig hela tiden.
När Robin hösten 2013 ska tas hem till Gnosjö kommun efter några år på ett gruppboende utanför Sala, verkar det nästan för bra för att vara sant, berättar familjen.
Ute i skogen bygger kommunen ett specialbyggt hus, bara för honom.
– Robin gillar ju att vara i skogen och dubbel personal ska han ju få ha. Så vi ser fram emot det här jättemycket att han ska få komma hem, att vi ska få träffa honom mer, minns hans syster Jessica.
“Önskar givetvis att han skulle få komma hit”
Ganska snart blir det tydligt att det inte kommer att bli som familjen hoppas. Jessica och pappan är de enda anhöriga som får träffa Robin. De får bara komma på föranmälda och begränsade besök – Jessica får idag komma högst en timme i veckan.
Detta trots att Robin själv uttrycker att han vill ha mer besök, och hälsa på hemma hos sin syster.
Robins bror har inte fått besöka boendet. Inte heller Jessicas man Peter, som känt Robin sedan han var liten, har träffat Robin en enda gång under de sex år som gått sedan han kom hem till Gnosjö.
– Jag önskar givetvis att han skulle få komma hit. Att vi får vara en familj. Även om han kanske bara kan vara med i korta stunder i början, säger Jessica till Uppdrag granskning.
Under en period blir Jessicas besök tillfälligt indragna av Robins förvaltare. I ett inspelat telefonsamtal hotar förvaltaren med polis om Jessica ändå åker dit:
– Som förvaltare har jag övertagit Robins rättsliga handlingsförmåga, då blir jag ju i princip Robin, jag för Robins talan. Och jag säger att jag vill ha lugn och ro och jag vill inte ha några besök, då är det ju ingen som kan tvinga sig in hos mig, eller hur? Det gäller din pappa och det gäller övriga besökare.
Socialchefen svarar
Kontakt med anhöriga är extra viktigt för en grupp som ofta saknar egna sociala kontaktnät, enligt Inspektionen för vård och omsorgs nationella samordnare i funktionshinderfrågor, Lennart Wennberg.
– Ibland är det de enda man har, så det är viktigt för personalen att samverka och få till bra relationer och hjälpa den enskilde med det.
Socialchefen i Gnosjö kommun, Elisabeth Andersson, instämmer i det.
– Det är jätteviktigt. Och vi har ju en god dialog med anhöriga, men när det gäller den här anhöriga som är väldigt kritisk till verksamheten så är det svårt att ha en dialog.
Socialchefen säger att hon tror att det absolut skulle vara möjligt för en boende att åka och hälsa på sin syster, om den boende önskar det. Hon kan inte svara på varför det inte har hänt i Robins fall.
“Större ansvaret”
Mats Jansson är intressepolitisk ombudsman för Autism- och Aspergerförbundet. Han säger att det vilar ett tungt ansvar på verksamheten att möjliggöra och stötta kontakter med anhöriga.
– I de här sammanhangen är det alltid den professionella sidan som har det större ansvaret, både gentemot personen med autism och intellektuell funktionsnedsättning, men därmed också gentemot personens närstående.
I ett mejl till Uppdrag granskning skriver Robins förvaltare att det inte funnits besöksförbud mot familjen, men besöksregler som gällt alla och varit för Robins bästa. Den före detta verksamhetschefen för boendet säger att besöken inte skulle begränsas, men struktureras.
“Om anhöriga hade önskat mer besök, hade det varit möjligt om killen som vi tar hand om hade mått bra av det.”