UG-referens: Dödens kurva

Publicerad
Uppdrag granskning ·

Ta del av manus och källor till programmet Dödens kurva. Du hittar samtliga källhänvisningar både i text och längst ner på sidan.

Per-Åke Harila: Ja vad skall jag säga, en bil som är kanske 2 meter i förarsidan till baksätet, så att det är 30 cm upp till takhöjd, jag såg ju det, så det är, det går som inte i ord att beskriva. 

Bengt Olsson, presschef Trafikverket: Då måste man ju titta på orsaken till själva olyckan. Och vad mig veterligen så hade det inte med vägens utformning egentligen att göra. 

Reporter: Utan det hade med? 

Bengt Olsson: Hur de körde. 

Anton Palovaara: Ja hej Lena, Anton Palovaara från Norrbotten, Junosuando Pajala kommun. Kära vän, jobba med det här ärendet så vi slipper sådana här fruktansvärda hänsynslöshet utav myndighetspersoner som är tillsatta för att sköta våran trafiksäkerhet.  

Reporter: Hej jag letar efter Anton Palovaara.  

Man: Då skall du ta gula huset. 

Reporter: Hallå Anton, hej. Tillslut får vi ses. Tack så hemskt mycket.  

Under våren har jag fått ta emot flera tips gällande en dödsolycka utanför Kiruna.  Anton som ringer, säger att det är något fel på vägen. Att en gammal väg har blivit en dödsfälla, när Trafikverket lämnade ett vägbygge utan att slutföra det enligt de ursprungliga planerna. 

Anton: För sånt här kan man bara inte, fast det har hänt här uppe i Norrland, man kan inte lämna detta bara så här. 

Lena: När fick du höra talas om olyckan? 

Anton: Nej, jag fick höra ja precis dagen efter när det hade hänt på natten. 

Anton: Och i och med att det inte är så många som tänker…Det är alltid bilistens fel, men i det här fallet är det inte bilistens fel. 

David Maurer: I trusted Joel with everything he actually did, yes, and for this trip that they undertook, I was surprised, I also had dreams in my youth or in my late youth, I actually had also the dream to go and see the sun at midnight. 

Rahel Böhm-Maurer: They left on 26thof December, and the last time I saw him was on 24thof December.  

Joel Maurer från Aarau, och sex vänner från den lilla byn Adelboden i Schweiz, reste till Skandinavien för att se norrsken, och för att åka skidor. Under resan skickade han ett filmklipp till sin syster.  

Rahel Böhm-Maurer: The hut in which they were staying, there was no light, we saw photos that they were wearing headlamps for reading, for example. And this is also so typical of him, nothing ordinary, something different. 

Rahel Böhm-Maurer: Bathing in the icy water, “in that hole, you had to hit and break the ice, and there you can endure in it about a minute and then you have to get out and then someone has to help you to put on your clothes, you are frozen stiff,” he had told. But, I think, they put candles there, and somebody tried to read in the water. just really like an adventure or so, he had told a lot about it, but we also got pictures of northern lights, of lights and stars and what they all did there, yes...  

De sju vännerna från Schweiz hade kört upp i en minibuss för sin Skandinavien-semester. Efter 3 veckor skulle de vara tillbaka för att börja jobba igen. 

Och på fredagen den 12 januari påbörjar de sin långa körning mot Schweiz. Det är kring midnatt när de svänger av mot väg 395, som är den snabbaste vägen mot Stockholm enligt gps:en.  

Vi har mött malmbilschauffören som kom körande från Pajala-hållet den här natten. Han har inte orkat ställa upp inför kamera med sin riktiga röst, så hans ord återberättas här ordagrant av en annan man. 

Vi har också mött hans kollega Per-Åke Harila, som kom körande från Kirunahållet, i samma körriktning som den schweiziska bilen.  

Per-Åke Harila, vittne: Jag har ju kört så pass mycket, så att det är ju, man tittar ju på vintern, man tittar på temperaturen, och man tittar på ja hur ljuset faller på vägen, och hur, alltså man ser om det speglar sig eller om det blir gråaktigt eller ljuset försvinner. Så jag upplevde inte att det var något extremt halkigt, halt var det men inte något extremt.  

Malmbilschauffören: Det här var ju en fredag om jag inte minns helt fel. Jag började väl vid åttatiden på kvällen, jag kör ju en sväng till gruvan, kommer tillbaka och så har jag rast. 

Per-Åke Harila: Ja, jag satt väl säkert och slölyssna på radion, men det, det, det, det är ju inget som fastnade i minnet att det var exakt det och det, det enda som har fastnat var att jag såg ju den där bilen när den kom bakom där,  

Jag vet om att jag körde på farthållaren jag körde exakt i 78 kilometer i timmen, o de kanske 90 när de körde om mig, så de körde inte något speciellt fort, jag kom upp på krönet sedan såg jag deras lysen där framför så att det är ju. 

Jag vet ju om att när jag kommer till Masugnsbyn att den är ju, den, då ansluter den ju på den där gamla vägen och den är ju förrädisk, det är den, den där kurvan, när man kommer, så det är ju, den är ju förrädisk, den blir jättesmal också. 

Malmbilschauffören: Det är ett sådant där ställe som man tar det lite lugnt på, så redan då så tar jag ner hastigheten, lägger mig på högersidan, ja så mycket man nu gör på de här smala vägarna, och sedan går allting väldigt fort. Det är metall som går sönder, så det är ju ett oljud under någon sekund. Det smäller och så blir det mörkt. 

1997 antog Sveriges riksdag Nollvisionen, som ett långsiktigt mål när det gäller trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. 

Klipp: ”Misstag i trafiken ska inte straffas med döden eller leda till allvarliga skador. Det skall vara lätt att göra rätt i trafiken. Och de som utformar Trafiksystemet har ett stort ansvar. ” 

Nollvisionen handlar om att man övergick från ett tänkande där ansvaret för säkerheten låg på bilisterna, till ett tänkande där det yttersta ansvaret låg på väghållaren. Vid 20 års jubileet för två år sedan påminde Nollvisionens fader, om själva grundtanken. 

Arkiv: Claes Tingvall, Nollvisionens grundare: Det var ju en revolution då, idag tror jag ingen kommer ihåg varför, hur man kunde tänka på annat sätt då. Men egentligen gick det ju bara ut på två saker, det ena var att man måste sätta liv och hälsa först och man måste sluta skylla på alla offer där ute. 

Visionen och ambitionen gav resultat, och dödstalen sjönk. Men under senare år har man sett en utplanande trend. Och förra året var siffrorna mörkare än på länge. 

Under de senare åren har Trafikverkets analyser återigen fokuserat på bilisternas eget ansvar. 

Vi bestämmer oss för att göra en egen kartläggning – som inte handlar om bilisternas beteende? Istället har vi tittat närmare på om det kan finnas brister i det svenska vägnätet. 

När olyckan i Masugnsbyn sker den 12 januari i år, kommer larmet till SOS klockan 1:56 på natten. Både räddningsvärn och Räddningstjänst skickas ut. 

Räddningstjänsten Kiruna, Thomas Winnberg, Det tar ganska lång tid för oss att ta oss fram till platsen, det är ju vinter och det är minusgrader, så det är bråttom att se till att skadade människor får värme och hjälp. 

Thomas Winnberg läser högt: Första informationen som kommer från SOS alarm är att två personer är fastklämda i en totaldemolerad bil, och 02:25 ungefär en halvtimme efter knappt, kommer Vittangi fram till platsen och strax efter det, eller någon minut efter det, kommer första läget är att det är tre personer fastklämda medvetslösa, en liten stund efter det så kommer det ytterligare en rapport att det är fyra drabbade, och senare kommer det mer information då att det är 6 personer som sitter i fordonet. Ja, det är ju en jätteskadad bil så att säga och det är ju kroppar i den som sitter fast. 

Vid större katastrofer, kopplas den så kallade DVI gruppen in i Sverige. Gisela Pettersson arbetade vid Herkulesolyckan 2012 då 5 personer omkom när ett plan störtade vid Kebnekaise. Och nu kopplas hennes team in för trafikolyckan i Masugnsbyn. 

Gisela Pettersson, DVI teamet, rättsmedicinalverket Umeå: Tidigt lördagmorgon så ringde det hos den som hade jouren hos oss, som i sin tur kontaktade mig ganska omgående. 

I DVI metoden så följer man väldigt strikt, vad skall man säga, det låter lite hårt och industriellt, men varje avliden får ett nummer och det här numret följer med den avlidna tills identiteten är fastställd. Och det är via numret som man också kartlägger exempelvis, var i fordonet har personen suttit. O sen liksom genom allt man gör med den avlidna kroppen, när man tar hand om personens tillhörigheter, man fotar av kläder, allting innehåller detta nummer just för att det skall liksom skötas ordentligt från början till slut. 

Gisela Pettersson: Det är ju en katastrof som har hänt alltså i ordets rätta bemärkelse, och det är väldigt chockartat, och då förstår man också vikten av och värdet av att anhöriga skall få ta ett avsked. 

Ett önskemål från de anhöriga var att sönerna skulle transporteras ner tillsammans till Schweiz. 

Svenska myndigheter samarbetade med Schweiziska.  

Och offren hade identifierats till; 

Joel Maurer 27 (1991) 

Joseph Schranz 19 (1999) 

Timon Graf 20 (1998) 

Timo Schuler 25 (1993) 

och bröderna 

Michael Hari 27 (1991) 

och 

Joel Hari 25 (1993) 

David Maurer, pappa: You wouldn’t particularly have any expectations that day; but suddenly the police was there in the uniform with one of our sons, they stood there, and came closer to the door, I knew that I hadn’t committed any wrongdoings, I knew, there was nothing unusual happened either on the street, I felt completely innocent despite the policeman and so… I got up, then the son said “it is not about a crime,” he was there with the policeman; the policeman said “yes, come, let us straight go in to the kitchen,” and then the policeman came out with the news and said, “there was a serious accident happened in Sweden and your son Joel is probably among the deaths, 6 people are dead. We were in the middle of everyday life, a constructor was there working in the bathroom, we had some guests in the living room, and then the police just came into everything which was happening there and brought us this message ... that was ...  

Rahel Böhm-Maurer, syster: Usually, I take a nap at noon, then everything is turned off, the phone and mobile and everything, then when I woke up, I had received a text message (sms) from my mother who had written: ”please call me as soon as possible”, then I already thought, it doesn’t feel good, something is wrong, and then I called her and then she said, Joel had an accident in Sweden and he did not survive it and I had to tell it to my children and my husband, and that was perhaps the most difficult … (she is crying)… especially, one of my daughters said that “Joel was my favorite uncle, the most loved,” as a small child she was ... Joel wasn't the one who always wanted to play with baby or so, not at all, but, she chose him so to speak, “I want to be with you and I want to play with you” and he couldn't help it.  

Vad var det som gick fel den där januarinatten utanför Masugnsbyn? 

Hade olyckan kunnat undvikas? 

Enligt Nollvisionen ska det vara lätt att göra rätt. Samtidigt kommer det inte gå att bygga bort alla dödsolyckor. 

För att komma vidare i det nationella arbetet med Nollvisionen, krävs det mer enligt många. 

Polis: Ja alltså de som sitter bakom ratten måste ta ett större ansvar för sin del i det här, det går inte att bygga bort allting, utan mycket kommer åligga den enskildes egenansvar där. 

Även Trafikverket har återigen börjat fokusera på bilisternas eget ansvar, när de pratar om hur man skall komma vidare när det gäller Nollvisionen. 

Arkiv Maria Krafft, måldirektör Trafikverket:  

Om man skall lyfta prioriterade områden som, där vi behöver bli bättre så är, så handlar det om oskyddade trafikanter för allvarligt skadade, det handlar väldigt mycket om hastighetsefterlevnad och nykterhet. Det är de prioriterade områdena. 

Jag återvänder till väg 395. Och till Anton Palovaara som envisas med att olyckan i Masugnsbyn, är något annat än slarvig bilkörning och att dödsolyckan inte är de schweiziska ungdomarnas fel.  Att det är många i trakten som kan vittna om det. 

Anton Palovaara: Ja, man måste ju börja prata med folk som bor i området, att det är de som är den bästa informationen, för de vet ju förhållandena, att det här är inte enda gången. Trafikverket kanske tror att det är enda gången, för de har inte fått den här informationen. 

Vi åker till Bengt Henriksson som har ett eget åkeri och som dessutom bor alldeles i närheten av kurvan. 

Reporter: Hej. 

Reporter: För jag hörde att du har dragit upp en del bilar här i kurvan 

Bengt Henriksson: Jajamen, det är väl årligen blir det väl att man får nog dra upp, ett par bilar i alla fall. Jag känner till flera som har dragit upp bilar, en del far längre in, en del hamnar bara lite i sidan om, men det är ett återkommande problem. Det har hänt att jag har blivit väckt mitt i natten och fått dra upp folk. 

Det är först efter dödsolyckan som kurvan har skyltats upp med ordentliga varningsskyltar.  

Reporter: Om man då står här, vad är det största problemet med vägen? Och framför allt innan det var uppskyltat.  

Bengt Henriksson: Ja det är ju att du kommer till det här avsnittet som är bred va, och här kommer just avsmalningen, och du får ingen chans till och anpassa dig till den här smala vägen och det fanns ingen hänvisning till den här skarpa kurvan med de här gulblåa skyltarna och hastighetsbegränsningen var ju 90 då om jag inte kommer ihåg fel. 

Det som folk pratar om i byn, är att väg 395 är en väg, som dessutom skiljer sig från andra vägar, på ett alldeles speciellt sätt. 

2012 öppnades en gruva för malmbrytning i Kaunisvaara.  

Gruvbolaget fick ett specialtillstånd från Trafikverket att köra de 90 ton tunga lastbilarna på allmän väg.  

Arkiv:

Stefan Löfven: Det luktar pengar. 

Man: Långa vägar 

Stefan Löfven: Ja, det känns ju. Det luktar stålar. 

Boende i trakten blev lugnade, med att det skulle vidtas en rad åtgärder så att väg 395 klarade den tunga malmtrafiken.  

Arkiv: ”Att ha ett rätt antal lastbilar, hänsyn till slitage på vägarna, underhåll, gå runt de ställena där du har mycket bebyggelse.” 

Arkiv: ”Och vägsträckan Kaunisvaara - Svappavaara kommer att förstärkas förkortas och delvis byggas om. För att klara de tunga lastbilstransporterna. Och de nya är att Vittangi och Masugnsbyn kommer att slippa den tunga malmtrafiken.” 

Det satsades pengar på bygden och landsbygden. 

Men sedan kom konkursbeskedet.  

Arkiv: Igår meddelande så Northland resources att de skall stänga gruvan i Kaunisvaara och att de varslar alla anställda om uppsägning. 

Trafikverket lämnade det påbörjade vägbygget. Den ofärdiga vägen lämnades kvar som ett öppet sår genom landskapet. Och en påminnelse för byborna om vägsatsningen som aldrig fullföljdes. 

Men trots att vägen aldrig hade byggts klart gav Trafikverket förra året klartecken för att de 90 ton tunga malmbilarna skulle få börja rulla längs 395:an igen, när ett nytt företag ville börja bryta malm i gruvan. Och sedan förra sommaren kör de dygnet runt, årets alla dagar, upp till så ofta som var fjärde minut.  

Anton Palovaara: Entreprenören Trafikverket har lämnat arbetsplatsen i denna situation, i denna skick, utan att upplysa med skyltar, avsmalnande och hastighetsnedsättningar, kanske ner till en ja max 60 men kanske 50 hade varit lämpligt, och hade man då blivit upplyst i tid då hade man ju hållit de hastigheterna. 

Anton säger att kurvan är extra farlig eftersom den nya bredare vägen, övergår till den gamla smalare vägen precis före kurvan. 

Bengt Henriksson: Jag tror att de, de var inställda som att köra som de hade gjort de 3 milen, att vägen var i samma beskaffenhet framledes också, och så kommer de till den här dödsfällan. 

Du känner att du har centrifugalkraften där, du trycks ut automatiskt där, och du ser ju här att den här malmtrafiken när de kommer och kör, så de har ju varma däck, alla tyngre fordon har ju varma däck, och det medför, medför att när du kör sakta så slipar du till vägen mer och mer va, och varje kurva som är, så far ju fordon lite åt sidan, för varje bil som far, så blir det mer och mer och mer halkigare, och till sist så blir det för halt för nån. 

Ingen av de jag pratar med i byn har varit i kontakt med Trafikverket. Byborna säger att de har känt till vägen, och sett till att sänka hastigheten i kurvan. 

Jag ringer till Trafikverket för att höra varför man lämnade vägen i det skick som man gjorde. 

Bengt Olsson, presschef Trafikverket: Det är en gammal väg som, som, där det är ganska lite trafik på och, där huvuddelen utav den trafiken som bedrivs därpå är från de kringboende som känner till området, så har det inte funnits någon, någon direkt anledning till att göra någon ytterligare säkerhetsanalys innan man gör några större förändringar utav vägen. 

Reporter: Men det kan ju ändå komma 7 turister som inte vet hur vägen ser ut. 

Bengt Olsson : Ja men då kommer du ju in på det här, hur det ser ut enligt väglagen, och då är det ju en helt annan grej varför de, de kolliderade, då måste man titta på orsaken till själva olyckan och vad mig veterligen så hade det inte med vägens utformning egentligen att göra. 

Reporter: Utan det hade med...?, 

Presschef: Hur de körde. För då kan man ju titta på nästa, vad väglagen säger, då är det ju, det är ju den förbindelsen man gör när man tar ett körkort att man måste anpassa både, både körningen och hur man kör o att man är utvilad och så vidare. 

David Maurer: The farewell in the basement, I was just there by chance, and I still remember the farewell then; and of course, he was as happy as he always was prior going on a pleasant trip, or prior to the holidays. He was happy, yes, he quickly said goodbye and left 

I Schweiz hölls det en gemensam minnescermoni för alla offer. Eftersom ingen lokal i den lilla byn Adelboden var tillräckligt stor, hölls den i grannbyn. 

2400 personer kom för att ta farväl. 

Martina Germann, vän till offren: We used to go out together every weekend. we did a lot together.  

I have the feeling, that I even more have realized what actually happened during church service, before that, you just knew and were informed about it, but you couldn't really imagine what had actually happened and during church service, during the whole farewell ceremony, we realized that they would never ever come back again. 

Anton Palovaara hör av sig. Han säger att han har hört ett rykte om att det skall finnas en person i Masugnsbyn, som inte bara har nöjt sig med att sänka farten när han har kört i den farliga kurvan. 

Anton Palovaara: Jag fick telefonnumret utav min kompis i Masugnsbyn, och så, men jag fick inte tag i han, men så råkade jag träffa en granne här och prata , då är det här Rickhard kusin till en granne här, så jag började prata med han, och då, han sa att Rickhard har jättemycket bilder av det där. 

Anton har förklarat för Rickhard att vi gärna vill prata med honom, och vi får en vägbeskrivning dit. 

Rickhard Lantto: Jag gillar ju gruvdriften, alltså jag gillar det jättemycket, det är därför vi är här från början, det jag har problem med, det är att man inte fixar vägen ordentligt. För kör man i diket på motsatt sida, alltså det är ju jättekonstigt, man brukar ju köra på sin sida som är närmast. 

Vi byborna, vi vet ju, vi släpper ju gasen ordentligt i förväg, vi vet att den där kurvan kommer, men kommer det ett gäng turister, i normal, i normal trafik, normal hastighet , de har, det är svårt läge, och står det då en lastbil där, då är det slut, då är det slut, så att det är ju, nej det är som riggat för att det skall hända en olycka där. 

Rickhard säger nu att han har ringt Trafikverket om kurvan. Inte bara en gång, utan flera gånger.  

Rickhard Lantto: Så att redan hösten 2016 började jag diskutera, och jo sedan har jag ringt och pratat , det har jag såklart inte noterat någonting om, utan det är ju bara email konversationerna som är kvar. 

Den 2 feb 2017 skriver Rickhard Lantto: 

När man kommer från Vittangihållet till Masugnsbyn så är väg 395 smalare 

och det är en mkt skarp kurva efter en raksträcka och nu i vinter har det kört ett 

flertal bilar i diket, på motsatt sida, alltså de har sladdat över mötande körfält. 

En tjänsteman på Trafikverket svarar. 

Tack för informationen, jag vidarebefordrar detta till ansvarig för underhåll. 

Den 4 okt 2017 skriver Rickhard Lantto igen: 

Hej, jag hade kontakt med dig om mitt dike osv, då diskuterades även den skarpa kurvan på 395 just nordväst om Masugnsbyn där gamla och nya asfalten möts, i den tänkta förbifartkorsningen. 

Jag nämnde att varningsskylt krävs och gärna ännu mer skyltning så inte det blir fler olyckor där/..../nu har det hänt igen. Bilar kommer i för hög fart från Kirunahållet och klarar inte kurvan som ju inte syns i höstmörkret, de kommer över på fel sida och igår voltade en Golf och dessutom på fel sida av vägen, bild bifogad. 

Jag anser att skyltningen behöver förbättras. 

Tjänstemannen på Trafikverket bekräftar den 5 okt 2017. 

Tack för informationen. Jag ska föra detta vidare till dem som har ansvar för detta. 

Den 27 oktober 2017 skriver Rickhard Lantto igen.  

Hej, nu har det hänt igen. En bil i diket efter problemkurvan. 

Den hade hunnit bärgas från platsen innan det blev nog ljust för foto men man ser spåren tydligt i bifogad bild. 

Uppenbarligen finns ett problem. 

Tjänstemannen svarar den 30 okt 2017: 

Hej 

Ja, det finns ett problem och det är att bilförarna inte håller hastighetsbegränsningarna. Om skyltade hastigheter hålls så fungerar vägen som den ska. 

Vi åker till det statliga forskningsinstitutet VTI. Med hjälp av avancerad datateknologi har de återskapat kurvan och vägen och också vägt in de förhållanden som rådde olycksnatten. Med den skillnaden att det var kolsvart på verklighetens väg 395, den 12 januari. 

Vi skall nu provköra kurvan för att se om jag som har haft körkort i 29 år, utvilad, klarar av att ta kurvan utan att komma över på fel sida av vägen. 

Reporter: Jag tänker jag börjar med att försöka köra i 90 eftersom det var den skyltade hastigheten när olyckan skedde, för att se hur det går.  

Man: Okej 

Reporter: Ja 

Man: Då kommer jag starta det, det är bara att du sitter och väntar så länge. 

Reporter: Ja 

Reporter: De kommer ju från en lång rak fin väg, de hade legat på den här 8 meter breda nya vägen, under en längre tid, nu är jag uppe i 80, nu närmar jag mig 90 nu ligger jag i 90, ah här, glider jag över i mötande.  

I 90 kilometer i timmen frontalkrockar jag med malmbilen vid varje försök. 

Samma sak i 80 kilometer i timmen. 

Två experter vid VTI har också provkört kurvan.  

Ingen av dem klarar kurvan i 90 km i timmen utan att frontalkrocka med malmbilen. 

Bara en av dem klarar kurvan i 80 km i timmen. 

Reporter: Jag tänker att jag kommer här i verkligheten i 80 km/h, 90, och så börjar jag bromsa här för att jag känner att det går lite fort , går jag ner till 70, 70 går, ah, jag klarar mötet med lastbilen, men, jag, det är för att jag, men sen får jag sladd, det har varit lite samma varje gång att när jag går ner till 70 på grund av att jag bromsar i kurvan då tappar jag lite kontrollen över bilen. 

Det är först när vi kör kurvan i 60 kilometer i timmen, som den känns helt säker att köra. 

Stället där jag går över i mötande körfält är exakt samma ställe där dödsolyckan skedde. På polisens bilder från olycksplatsen, kan man se att det finns ett hjulspår i snön vid olycksplatsen, som kommer från en annan avåkning som skedde bara några timmar före dödsolyckan.  

Jag börjar nu leta efter föraren till den bilen, och också efter föraren till en silverfärgad Audi som skall ha kört ner den björk på olycksplatsen, som fortfarande står och lutar. 

Och till sist får jag napp. 

Robin Isaksson: Du bad mig köra din bil, vi s22kulle hämta vår kompis då från Jonis där, ja det var väl inte mer med det, vi slängde oss in i bilen och började åka,  

Simon Pettersson: Jo 

Robin Isakssson: Helt enkelt. 

Simon Pettersson: Det var sent, klockan var nog kring 12 tiden,  

Robin Isaksson: Ja säkert, vädret när vi började åka då var det ju, vad heter det, då var det ju ingenting vill jag minnas kan jag minnas, det var ganska klart. 

Simon Pettersson: Jo det var ganska klart 

Robin Isaksson och Simon Pettersson är uppväxta i trakten, och vana vid att köra på vägarna här uppe. Just den här vägen hade de däremot aldrig kört tidigare i vinterväglag.   

Robin Isaksson: Alltså ofta är du ju inte så orolig, det är ju. visst absolut, när du, jag vet inte hur jag skall förklara det men… 

Simon Pettersson: Man är ju uppvuxen med det… 

Robin Isaksson: Jo man är ju uppvuxen med det, det är mer att du , man har ju som, man är ju hyfsat bil van, man har ju kört både epa-traktor och allt möjligt, så man har ju några mil bak-i ratten… 

Det är Robin Isaksson som kör bilen den här natten i december förra året.  

Robin Isaksson: Jag tänkte, den är hyfsat nybyggd, den borde väl vara relativt, du vet, som man kör på vilken väg som helst känner man väl ändå, det skall väl som inte vara några konstigheter.  

Robin Isaksson: Det var väl här där vi åkte av. 

Simon Pettersson: Det blir, ja vid björken där,  

Robin Isaksson: Ja björken som står och lutar.. 

Simon Pettersson: Jajamen. Du kan ju svänga av precis här framför. 

Simon Pettersson: Här har vi ju björken  

Robin Isaksson: Jajamen. I sin helhet 

Simon Pettersson: Ja lite sned bara 

Reporter: Ah just det här ser man 

Robin Isaksson: Jajamen där är trädet, den fick sig en smäll den där,  

Reporter: Otroligt. 

Simon Pettersson: Bakändan mot bilen kastade ju in mot granen där 

Simon Pettersson: Bilen var ju, den for ju ändå upp hit, ja den for ju ändå upp hit, så framhjulen var ju ungefär en meter upp i luften,  

Robin Isaksson: Ja det var ju lite spännande när vi skulle hoppa ut där, så att vad heter det, dörren hade ju kilat fast den har ju säkert blivit ramsned så, dörren kila fast där så då tänkte vi , att det går inte att öppna, så vi hoppade ut genom fönstret, så man öppnade fönstret och det var ju nästan här, 

Simon Pettersson: På den här höjden  

Robin Isaksson: Så kollade man ut längs marken, tjena, det var lite långt dit. 

Robin Isaksson säger att det var en väldigt speciell känsla när han insåg att det inte fanns mycket han kunde göra, när han tappade kontrollen över bilen i kurvan. 

Robin Isaksson: Mitt i allt så blir du liksom tryckt åt sidan det blir ju stor obehagskänsla, det blir det ju, helt klart.  I den här kurvan så hjälpte det inte att släppa eller bromsa det var ingenting…vi började glida på alla 4 däck, for, kana, tvärs ut i diket 

Ja det var nog ganska mycket tystnad tror jag 

Simon Pettersson: Jo, jag tror vi alla 

Robin Isaksson: Jag tror inte vi sa så mycket 

Simon Pettersson: Första tanken när vi väl hade fått stopp var ju att kolla så att alla var okej i bilen,  

Robin Isaksson: Jo precis. 

Simon Pettersson: Att det var ingen som hade skadat sig , alla var ju. Kunde ju gå, så att, vi klarade ju oss väldigt bra. 

Robin Isaksson: Som tur var vi hade inget möte när det hände så det var ju, vi har ju klarat oss bra gentemot vad som hade kunnat hända. 

En månad efter att Robin Isaksson och Simon Pettersson körde av vägen läser de om dödsolyckan som sker i samma kurva. 

Robin Isaksson: Man fick väl sig en liten chock och tänkte att fan det var ju precis där vi körde av och de har ju säkert också glidit över i mötande trafik. Jag vet ju inte exakt vad som hände i den olyckan men... 

När Simon Pettersson och Robin Isaksson kör av vägen är det 90-skyltat i kurvan. Och det är det även en månad senare när dödsolyckan sker. Trafikverkets förklaring var att man i Norrland kan tillåta högre hastigheter, också när det saknas mittseparering.  

Detta för att det inte är så stor sannolikhet att man möter någon i de här delarna av landet. 

Robin Isaksson: Jag tycker personligen det är skitsnack, man möter ju folk hur mycket som helst, och speciellt efter sådana här vägar, 

Robin Isaksson: Det kom väl en lastbil, jag vet inte, var det en plogbil, eller var det en… 

Simon Pettersson: Ja det var ju både en plogbil och malmbil,  

Robin Isaksson: Ja som kom precis efter att vi kört av. Och då får man ju lite den här rysningen att fan, de där hade ju kunnat komma precis när vi körde av. Lika gärna. 

Kurvan i Masugnsbyn, är inte en kurva som skulle sticka ut som farlig före januari i år, eftersom ingen dödsolycka har skett här tidigare, enligt den statistik som vi har tillgång till som sträcker sig tillbaka till 2003 . 

Men frågan är om någon skall behöva dö – för att en vägsträcka skall klassas som trafikfarlig? 

Vi bestämmer oss för att titta på andra faktorer – som hur vägen faktiskt ser ut.  

Johan Granlund: Kurvtagningsfysiken, alltså hur fort kan man köra stabilt, genom en kurva utan att glida i sidled så används den här grundformeln i hela världen, alltså det här är mekanisk, så det är politik utan det är så här det funkar. 

Speak: Johan Granlund är civilingenjör, och under 17 år arbetade han för dåvarande Vägverket. Under en lång tid har han intresserat sig för bristfälliga kurvor som den i Masugnsbyn. Något som han också har skrivit om i en rapport för Sveriges Åkeriföretag.

När vi ber honom titta på vår kurva utgår han ifrån Trafikverkets egna data och gränsvärden.

Johan Granlund: Så det är ju framräknat utifrån mätvärden på hur kurvan kröker och hur vägbanan lutar, sen jämförs då den här blåa grafen, som just vid dödskurvan här blev väldigt, väldigt hög, och sen har man då lagt in en säkerhetsfaktor, så det är den här gula nivån det är den som egentligen regelutformningsregelverket i Sverige utgår ifrån. Sen nästa steg i den här utredningen, då tittar på, i vilket steg måste man ner i för att uppfylla då säkerhetsmarginalen och matchning fick vi då alltså vid 60 kilometer i timmen. Och det är då den hastighet som rimligtvis skall stå på hastighetsbegränsningsskylten.... 

Speak: Vi låter SVTs datajournalist-team analysera alla statliga vägar i Sverige med en hastighet på 70 km/h eller högre där det saknas mittseparering och där minst 5 olyckor har inträffat de senaste 5 åren – data på över 2600 mil vägavsnitt.

På dessa vägsträckor tittar vi sedan närmare på kurvor som har liknande egenskaper som den i Masugnsbyn – och hittar då mer än 15 000 kurvor – som är långt utanför Trafikverkets egna tillåtna gränsvärden för nybyggd väg.

Vi upptäcker en överrepresentation av olyckor i just dessa kurvor.

Kurvor som ofta ligger på vägar som inte ingår i Trafikverkets eget säkerhetsarbete med Nollvisionen.

Vi återvänder till natten den 12 januari, då dödsolyckan inträffade. 

Per-Åke Harila, vittne: Jag fick som inte grepp på det där, vad som hade hänt, och så tittade jag bak och då så såg jag att, ja det gick inte att tala om att det var en bil , jag tänkte att men vad är det där för någonting, då såg jag flaket på den där pickupen, jag kände igen, men så sa jag, men herregud de har ju krockat.  

Malmbilschauffören: Under tiden så har jag hittat min telefon, för allting i min hytt har ju bytt plats, det var ju grejer överallt i den där bilen. Och jag har letat reda på mina saker, o jag klär på mig för det är ju kallt ute, och pannlampan på för det är mörkt och så går jag ut.  

Per-Åke Harila, vittne: Då ropade jag på trafikledningen att stoppa all trafik de har frontalkrockat. 

Men vid olycksplatsen då kände jag i hjulspåren, där var det riktigt halt, men det är klart att vägen är ju smal o alla bilar går i samma spår o då blir det ju extremt halt där så att det är ju. 

Tittade jag fram på vägen och det var som att man hade tippat en skrotcontainer 50 meter och lagt ett pussel av allt skrot, så jag körde bara rakt över det där, så jag inte står i vägen. 

Då gick jag ut från bilen, och gick, eller gick eller småsprang bort till bilen, det har jag inget minne av, så gick jag fram till bilen igen och konstaterade igen att det finns ingenting att göra det var totalt tyst, då gick jag till min kollega och frågade om det var okej med han, och jag sa kom nu så går vi till min bil. 

Malmbilschauffören: Det ser ju ut som det har gått av en bomb, det ligger ju saker långt ut i skogen, 20, 30 meter åt varje håll, alltså. 

Per-Åke Harila: Per-Åke Harila: Ja vad skall jag säga, en bil som är kanske 2 meter i förarsidan till baksätet, så att det är 30 cm upp till takhöjd, jag såg ju det, så det är, det går som inte i ord att beskriva. 

Jag kan säga rent ut vad jag såg, det var bara hud och det var bara plåt. Rent ut sagt bara plåt och hud.  

Ingen kunde föreställa sig att det skulle finnas någon överlevande efter frontalkrocken med malmbilen. Men det skall visa sig att en person på ett mirakulöst sätt klarade sig med bara några skärsår och brutna revben. Vi återvänder till Schweiz för att träffa Ilja, 23 år. 

Ilja: So the plan was to start in Tromsö in the evening and drive like 24 hours to Stockholm, stay there for one night, and then go further. So we just like bought some food always before we left and some sandwich and like some salty stuff , so we just were prepared for this 24 hours drive so yeah, 

Någonstans mellan Norge och Kiruna somnar Ilja i bilen. Dagen efter vaknar han upp på Sunderby sjukhus utanför Luleå dit han har förts med ambulanshelikopter. 

Ilja: The doctor told me. She was like telling me, my injuries, and stuff like that and I just ask her, hey whats with my friends, so how are they? 

You dont get it like at the first point, so its not like, You just asking, whats about my friends, and then you just like, at one moment later you realise they are dead but you dont realise it really, so its just like, its just like words, you have to get it in your head. 

Tiden i Skandinavien kommer Ilja alltid att bära med sig som ett ljust minne mitt i allt det mörka. De sju vännerna levde i vildmarken, fiskade sin egen mat, och åkte skidor. På kvällarna blev det ofta långa och sena samtal. 

Ilja: We are all christians so we talk also a lot about like whats coming next and why are you on this earth and like, the deep stuff also as well took  part of the conversations but also like, a lot like stuff from work and from, and what are your plans for the next years a lot of this. 

Hemma i Schweiz fick familjerna hälsningar från Skandinavien. Sönerna berättade om norrsken och bastubad, och också om att de stannat till vid Världscupen i Oslo där de hejade fram sina landsmän. 

Ilja: So we organized some, some bells, like the cow bells, so we were like at this world cup, and ringing with the bells, and making a lot of sounds, like very loud, and in the beginning, the first, a lot of them were disturbed and looked back, more and more like, get use to it, and think, thought it was funny,  that was quite cool to represent like a little bit of the culture in Oslo. 

I SVT:s egna sändningar syns vännernas glädje i publiken. 

David Maurer: Yes of course, since I am now alone in the house and there are many things that belong to Joel which are mainly in the workshop; we were actually sharing and working there in the workshop. And there, you always find things that belonged to Joel; Joel also tried to break a world record once; they tried to build a modelling car and they were in the night after 3 o'clock in the morning standing on the bridge and were driving the model, but he was far from breaking the world record, yes, you have to try it … or things … Or when I tidy up, then I know this one is from Joel, or that's also from Joel; now you can throw it all away, or you don't ask yourself where things are ...  

Rahel Böhm-Maurer: Yes, when I sometimes see a picture at Pinterest, or a good joke with wordplay or something, then I think that it would have been something for Joel, or guitar music, in general, classical music, I do think of him every so oft, just like that... yes, or any topics, when they come up, then I knew, I could imagine what he would say; 

David Maurer: So I am now in a state where things simply happen again and again, which they unexpectedly happen sometimes, and then my thoughts are with Joel, you think, he is now lying in his grave…    

Det är först efter dödsolyckan som Trafikverket har satt upp ordentliga varningsskyltar i kurvan – och också nu sänkt hastigheten från 90 kilometer i timmen till 70 – detta som myndigheten tidigare inte ansåg var nödvändigt. 

Bengt Henriksson: Det här kunde ha förhindrats olyckan helt och hållet med mycket små insatser egentligen, så att jag tycker det här är en skam för svensk trafiksäkerhet. 

Bengt Henriksson: Vad kan en sådan där skylt kosta? 8, 900 hundra spänn kanske, är det pengar i det här sammanhanget? Även om den skulle kosta 9, 10 000 , det är inga pengar i de här sammanhangen. Det är förkastligt, det är för dåligt helt enkelt. 

Bengt Henriksson: Det är precis som att våra liv är inte värda någonting , att malmtrafiken är mer värd än vad våra liv är, det gör ingenting om något liv far här , så nollvisionen gäller nog inte för våra breddgrader eller landsbygden, resultatet det är sex unga som tappar livet, tyvärr. 

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.