UG-referens: Tranståget: Del 2

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av manus och källor till programmet Tranståget: Del 2. Du hittar källhänvisningar i texten och längst ner på sidan.

Britta Björkholm, Folkhälsomyndigheten: 

Transpersoner generellt mår sämre än befolkningen i övrigt. Och dom yngre allra sämst. 

Mikael Oskarsson:  

Men det här lättvindiga, måste vi ju ta på allvar. Eftersom det här är irreversibelt.  

Lena Hallengren, socialminister: 

Det här barnet – den här unga personen kanske inte ens klarar sitt liv –om vi tittar på förekomsten av suicid och så vidare så är det överrepresenterat i den här målgruppen.  

Johanna Berling: 

Vissa har jag pratat med och andra inte, om att jag under en tid tvekat på min könsidentitet. 

Åsa Lindhagen: 

Bland unga transpersoner har 40 procent försökt att ta sitt liv. 40 procent. Det är nästan ofattbart. 

Om så många i en utsatt grupp försöker ta sina liv – hur ska då samhället agera? 

Vilka åtgärder ska införas? Och hur vet man att det blir rätt? 

Aleksa Lundberg: 

Ska vi se om vi får igång den där, den kommer behöva laddas också ser jag. Jag har en sån här till min dator också utifall att. 

Arrangör: lägg över båda annars då. Godmorgon och hjärtligt välkomna! 

Aleksa Lundberg är skådespelare, journalist, författare och föreläsare -  en av Sveriges kanske mest kända transpersoner.  

Aleksa: Då ska vi se hur det här funkar. Den kom som pdf powerpointen. 

Aleksa: Jag förstod väldigt tidigt att något var fel på mig. Jag visste om väldigt snabbt att jag inte var en kille. 

Redan som fyraåring kände hon sig som flicka, medan omvärlden såg henne som pojke. 

Aleksa Lundberg: Här någonstans började jag förstå att ok, det är inte upp till mig vad jag är, hur jag ser på mig själv, hur jag vill vara, hur jag vill klä mig, hur jag vill bete mig, vem jag vill bli kär i och så vidare.  

Aleksa Lundberg: 

Men sen var det ju bara så det var, jag var tvungen att sätta på mig killkläder. Jag var tvungen att anpassa mig till rollen som kille. Vilket jag inte klarade av, utan för mig i mitt liv så slöt jag mig, i en inre värld, där jag kunde vara en prinsessa då som hette Aurora och i princip leka med mig själv och mina fantasikompisar då liksom så. Så jag var ett väldigt ensamt barn. 

Som 18-åring, sökte sig Aleksa till vården, för att göra könskorrigering. 

Hennes berättelse – om att redan tidigt känna sig som det motsatta könet, att leva med en känsla av att ha fötts i fel kropp och må mycket dålig av det – lida av könsdysfori – delas av många transpersoner. 

För deras skull finns transvården och för deras skull jobbar regeringen med att ändra lagar – för att vårdprocessen ska gå smidigare och minska deras lidande.  

Men de senaste åren har någonting förändrats;  

andelen unga flickor och pojkar med könsdysfori har ökat dramatiskt, många har flera psykiska diagnoser.  

Det berättade vi om i Uppdrag granskning i våras – ökningen sker i hela västvärlden. Och det saknas forskning på den nya växande gruppen patienter. Allt fler slår larm om riskerna. 

Skylt: Ur Tranståget och tonårsflickorna 3 april 2019: 

Anne Waehre, överläkare Rikshospitalet Oslo: 

Ja när man väl har kommit hit så är man på tranståget, som vi kan säga. För om du börjar med testosteron så blir du patient för resten av livet. Du måste komma till sjukhuset, du måste följa upp med blodprover, det är ju en väldigt allvarlig behandling.  

Men man vet inte på sikt hur de kommer må heller. Man har ingen forskning på hur det går. Men man gör det och man hoppas och tror att det kommer gagna dem och att det kommer vara bra för dem.  

Lennart Fällberg, vårdenhetschef Lundströmmottagningen:  

Det är väldigt mycket man inte vet. Det är det som skapar den, den här, som vi kallar, etisk stress. Att, att vi inte har fullgod evidens för, för det vi gör. 

Det handlar om unga personer som mår dåligt av sin könsdysfori och behandlas med hormoner och kirurgiska ingrepp. 

Inte bara en medicinsk utan också en högaktuell politisk fråga – men får dom unga som söker sig till vården rätt hjälp? 

KID-mottagningen i Stockholm behandlar flest barn och unga i Sverige. 

Louise Frisén, överläkare Kid-teamet: 

Jag heter Louise Frisén och jag är överläkare på det som förkortas Kid-teamet, teamet för könsidentitetsutredningar av barn och unga vid BUP, Stockholm. 

Reporter:  

Hur tänker du när det gäller den här stora ökningen av personer med könsdysfori som söker hjälp hos er? 

Louise Frisén: 

Jag är lika förbryllad som alla andra. Vi förstår inte vad det beror på. Vi alla i hela världen som arbetar med de här patienterna undrar vad det skulle kunna bero på.  

Jag tror också att det finns en sannolikhet att det här så att säga isberget som kommer. Förut var det toppen av isberget vi såg. Och nu kommer stor del av alla dom som har könsdysfori. 

Reporter: 

Vad är risken om de inte får behandling?  

Louise Frisén: 

Ja, förr i tiden sa man att det var 100 procent självmordsrisk för, med dåtidens terminologi, transsexuella personer. Det tror nog ingen stämmer idag. Men det är en inte försumbar risk för självmord och för väldigt uttalat dåligt psykiskt mående.  

Samtal Johanna med kompisar på skolgården: 

Johanna: Han är inte för attraktiv! 

Vän: Vem? 

Johanna: Min kusse som bor hemma hos mig vad heter det. Han kommer bo hos mig typ ett halvår… 

Vän 1: Du har ju utvecklats så otroligt mycket som person, alltså enormt, under Casper-tiden. Casper-eran. Du är ju Casper, för det är ju Casper jag känner som den här personen som du är.  

Vän 2: Som har utvecklats så himla mycket. 

Johanna: Du var typ den andra jag berättade för, jag tyckte du hade i alla fall en bra reaktion. Det enda du sa var ok – du sa ok. 

Vän 2: Jag sa okej! Men vännerna kan inte göra annat än att acceptera och försöka stötta så mycket som möjligt.  

Johanna: Ja, och då kände jag med vissa… 

Johanna är 19 år och går sista året på gymnasiet; hon är en av dom som finns bakom den dramatiska ökningen av ungdomar som söker sig till den könskorrigerande vården.  

Hon kom ut som Casper för två år sen, men hamnade i ett limbo när hon sökte hjälp. Som 17-åring för gammal för barnmottagningen KID, men för ung för vuxenmottagningen Anova. Hon ville ta testosteron och operera bort brösten, så kallad mastektomi, men tvingades vänta ett helt år på att få starta utredning. 

Johanna: 

Så jag fick vänta länge och då gick jag ju runt mer och mer och bara blev så frustrerad i min väntan för jag ville ju bara komma igång. Jag ville ta testosteron och jag ville göra min utredning.  

Jag läste. Jag läste på nätet om transsexualism, jag kollade på youtube, det finns ju ett helt community som jag var ganska involverad i. Och sen så kollade jag på videos som sa såhär ”How to know if you’re trans” och så sa dom bara att du kollar på den här videon säger ganska mycket, sa dom.  

Så då träffade jag en kompis som är trans. Han sa, han beskrev verkligen hur lycklig han var, han bara: “Sen jag hade min mastektomi, sen jag började på testosteron, mitt liv har bara gått uppåt. “ Och jag bara: tänk om mitt liv också kunde bli så bra.  

Reporter: 

Vad var det som var så tilltalande? 

Johanna:  

Jag hoppades att jag skulle må bra i min kropp. Jag hoppades att det inte skulle vara en kamp att må bra i min kropp. Att mastektomin skulle göra att jag automatiskt tyckte om min kropp. Att testosteronet skulle göra att det var kul att leva i min kropp. För det hade inte varit kul att leva i min kropp.  

Johanna: 

Jag har liksom, sen jag var kanske 9-10, jag har haft svårt med min kropp. Sen blev jag 15 och då blev jag sjuk. I anorexia. Och jag började hata min kropp på heltid liksom, jag svalt mig själv för att jag tyckte inte jag förtjänade att äta, jag tyckte inte att jag förtjänade att må bra. Jag hatade min kropp och det blev ett sånt självklart tankesätt för mig. 

Väntan på att få starta utredning, skulle få en oväntad konsekvens för Johanna. 

Johanna: Första gången så var det ju stolthet i att komma ut. Andra gången var det sådär; förlåt. Jag trodde att jag var en transperson för att jag hade kroppsångest och gillade att klä mig maskulint. Och dom två tillsammans blir transperson.  

Vän 2: Vad känner du har ändrats nu? 

Johanna: Ingenting på det planet. Jag försöker ju jobba med kroppsacceptans. Men jag tycker ju ändå att innan så var jag så fast övertygad om att en könskorrigerande behandling skulle vara svaret.  

Idag är köerna till den könskorrigerande vården långa, det innebär att transpersoner får vänta många månader – ibland över ett år för att få komma på ett första besök. Väntan kan innebära ett stort lidande. 

Tiden väntan tar, ska inte förväxlas med själva utredningstiden.  

Det är en viktig utredning som ska genomföras. Den ska komma fram till om en diagnos ska sättas och behandling påbörjas.  

Louise Frisén: 

Vi är flera psykologer, flera barnpsykiater och jag känner mig väldigt trygg med vårt arbetssätt. Vi arbetar enligt de internationella riktlinjer som finns. 

Via föräldrar som låtit oss läsa sina barns journaler, ser vi att utredningen ibland går mycket fort. I ett fall tar det fem veckor från första besöket tills att läkare vill ge medicinering med stopphormoner, pubertetsblockerare. 

Reporter: 

Hos er på Kid, hur lång tid tar utredningsprocessen från det första mötet, tills preliminär diagnos ställs? 

Louise Frisén: 

Det beror helt enkelt på hur enkel eller komplicerad situationen är. Men i de allra flesta fall så rör det som om tre till sex månader.  

Reporter: 

Vi har ju sett journaler där det tar fem veckor från det första mötet till den preliminära diagnosen är satt. 

Louise Frisén: 

Mmm. Jag skulle gissa att det rör sig om de mindre barnen, där det inte är lika svårt att ge en preliminär diagnos därför att det är barn som varit uppenbart det andra könet så att säga sen ja, två, tre års ålder och då skulle det kunna vara så att det går fortare, det stämmer.   

Reporter: 

I de här fallen är det inte det, utan det är en könsdysfori som uppkommit i tonåren. en 16-åring, en 15-åring. Det ena är fem veckors utredning, det andra är knappt två månaders utredning och ungefär fem samtal, det låter väldigt kort fram till dess att man då förskriver stopphormoner. 

Louise Frisén:  

Ja, det är svårt att säga, vad det kan bero på, men jag skulle gissa att det är fall där det varit väldigt enkelt, alltså inga större svårigheter.    

Reporter: 

Men fem veckor till en preliminär diagnos – är det fortfarande en noggrann bedömning som ni säger – med väldigt många besök? 

Louise Frisén: 

Det beror ju på hur många besök man har fått in på fem veckor. 

Reporter:

Fem besök. 


Louise Frisén:

Fem besök på fem veckor! Det låter ambitiöst, tycker jag. Att lyckas pressa in så många besök på en ganska kort tid.  

Reporter:  

Du tycker inte det låter kort? 

Louise Frisén: 

Nej. Nej. Det tycker jag inte för det beror dels helt på, det kan vara en person som är väldigt enkel att bedöma och om man då fått till fem besök på fem veckor så har man hunnit med mycket och man känner varandra mellan gångerna och man har inte hunnit tappa kontakten emellan och så. 

Reporter: 

Så fem veckor kan räcka. 

Louise Frisén: 

Ja.  

Aleksa Lundberg: 

När jag var 16 kom jag ut som bög och så var jag det ett år, sen var jag 17 och träffade transtjejer i pride park och förstod att – shit! Man kan göra könskorrigeringar. Man kan bli en tjej på riktigt. 

Moderator: Lesbiska ser väl inte ut sådär. 

Aleksa Lundberg: 

Heter det kapitlet ja. För jag tänkte vad gör de här snygga tjejerna här i pride park? Nej, det är helt fruktansvärt, men även jag har burit på alla dessa fruktansvärda fördomar som finns. Men då tänkte jag så, så jag gick fram till de här tjejerna och så frågade jag lite smått: vad gör ni här liksom så. Fick en flyer i handen, gick bort, tittade. RFTS. Riksförbundet för transsexuella. Och sakta gick det upp för mig när jag fortsatte läsa: Aha. Det går, man kan göra en könskorrigering…. 

Aleksa Lundberg: 

Jag var eager, jag ville starta mitt liv. Jag ville gå ut på krogen och träffa killar utan att behöva oroa mig för vad dom eventuellt skulle säga om det jag hade mellan benen. Jag ville få börja ta hormoner. Så min utredare då, som jag kallar för Sten i min bok, han fungerade väldigt mycket som en bromskloss och sa att det här är ingen quick fix, det här är ingen snabb process, utan det här kommer att ta tid. Det är inte heller säkert att du kommer att bli beviljad, det är inte heller säkert att du kommer att få göra det här liksom. Det satte ju mitt mindset ännu mer på, det här ska, ingen ska sätta sig i vägen för min vilja liksom. Det blev ju lite som ett krig minns jag utredningstiden, faktiskt. 

Aleksa Lundberg: 

Men jag försökte våga vara i det där nakna för att verkligen liksom. Inte börja ljuga eller försköna, såna har vi väl alltid varit som människor.  

Könsdysfori är ett stort lidande, många har bråttom att få hjälp. 

Första medicinska steget mot en könskorrigering för tonåringar är ofta stopphormoner. Dom blockerar tillfälligt puberteten så att kroppen inte fortsätter utvecklas till att bli kvinnlig eller manlig.  

Syftet är att hjälpa den unga att må bättre. 

Anna Olivecrona är hormonläkare och ordförande i barnläkarföreningens avdelning för endokrinologi. 

Anna Olivecrona, Svenska barnläkarföreningen: 

När puberteten börjar hos pojkar och flickor så startar den egentligen från hjärnan som skickar ut signaler ner till äggstockarna och till testiklarna att sätta igång och producera könshormoner. Dom här hormonerna kommer senare att skickas iväg till olika målorgan i kroppen och få olika effekter, som är det som sker under puberteten.  

Reporter: 

Med jag tänker då på en ung kropp, där det egentligen ska vara galet mycket hormoner som åker omkring och tusen saker händer, det är det som är förprogrammeringen. Vad händer när man stänger av systemet? Vad kan det få för konsekvenser? 

Anna Olivecrona 

Egentligen skulle jag säga att det är inte fullständigt utrett, vi känner inte till fullo till vad som händer då. Att inte skelettet mineraliserar, det vet vi ju och man stannar ju av längdtillväxten, man stannar ju av dom här processerna som precis som du säger normalt sätt ska ske. Långtidseffekterna är inte tillräckligt studerade, vi har inte tillräcklig kunskap om det.  

Sky news Australia, 13 augusti 2019

Jennifer Oriel: 

Now, if the research has no scientifically valid bases and these harms are known and there are so
many unknowns related to fertility and reproduction potential, and they know that bone density is an
ongoing issue, how is it possibly that there is not a national enquiry into the referral of children
for services like puberty blockers and cross-sex hormones? 

BBC Newsnight, 22 juli 2019

Michael Biggs:  

This was the outcomes only after one year. And after one year on puberty blockers, there was a lot of things where children got worse in several aspects. The most disturbing aspect was the children reported a higher ration of self harm, for me that raises a very big red flag. 

Internationellt rapporteras det om att stopphormoner ibland inte får barnen att må bättre utan sämre – att suicidrisken ökar. Förra året fick 351 personer mellan 12 och 19 år stopphormoner utskrivet i Sverige.

Men tänk om det skulle vara så att behandling inte alltid hjälper, utan kan få motsatt effekt? 

Pubertetsblockerare, stopphormoner är samma läkemedel som ges vid kemisk kastrering av vuxna och vid behandling av prostatacancer.  

Louise Frisén: 

Det är en viktig åtgärd. Det är en fundamental del i vår behandling. Det är det som gör att personen inte utvecklas vidare och som gör att personen sen kan passera så att säga i det önskade könet, eller det upplevda könet.   

Reporter: 

Men utsätter ni inte de här personerna för en väldigt stor risk att ta de här hormonerna utan att veta om det är rätt i förlängningen? 

Louise Frisén: 

Som jag ser det är risken mycket, mycket större att inte behandla med stopphormoner. 

Reporter: 

Hur då? 

Louise Frisén: 

Att inte ge den här möjligheten till ungdomarna, att kroppen inte utvecklas i oönskad riktning. Det är ett oåterkalleligt beslut, att besluta för en ungdom, ett barn med tydlig könsdysfori att inte få stopphormoner.  

Johanna med vänner i skolan: 

Johanna: Så, nu har jag fixat det där… 

Vän: kan vi inte gå till kaffice? 

Johanna: Shit alltså det här… Ja!  

Vän 2: Men kaffice är stängt 

Johanna :Kaffice öppnar ju på måndag, det är det som är grejen. 

Johanna:  

Jag visste vad jag ville göra och jag ville göra det så snabbt som möjligt en könsutredning, det var bara ett hinder på vägen för mig, sen skulle jag få testosteron och sen skulle jag göra en mastektomi och sen skulle jag vara lycklig. 

Reporter: 

Funderade du något på om det var rätt eller inte för dig, om du verkligen skulle bli lyckligare? 

Johanna: 

Jag orkade inte fundera på det, för att, inte i början. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, jag ville så gärna att det skulle vara min väg till lycka. Så jag tänkte att. Om det känns bättre när jag har gjort min transition, då är det ju bra, då är ju livet frid och fröjd, då kan jag leva och ha det bra. Om det inte känns bra så tar jag livet av mig.  

I december förra året, fick Johanna till slut komma till vuxenmottagningen Anova, på sitt första besök.  

Johanna: 

Dom enda jag litade på som var kompetenta nog att avgöra om jag var trans eller inte var ju vården. Och det första dom frågade mig var ”När vill du börja på testosteron”. 

Johanna och vänner pratar: 

Vän 1: För mig var det ju självklart, att allt jag vill är att du ska må bra. Och sen kan jag såklart diskutera hur du känner och ifrågasätta vissa delar och allt sånt där. Men för mig var det viktigaste bara såhär: hur kan jag göra så att du mår så bra som möjligt? 

Aleksa på t-bana, i telefon: 

-Mmm… Nu ska vi se, jag har ingenting att skriva på.. Jag sitter och äter också på tunnelbanan så det är lite omständigt här. Nu ska vi se… vänta… Jättebra – tack! Tack själv, hej.  

Slutstation för tåget, avstigning för samtliga. 

-Dom bygger banan, tågrälsen, så att det är stopp mellan två stationer så man måste gå. Och det är döden för mig som brukar jobba och käka på tunnelbanan, för det blir så stressigt med allting. 

Aleksa Lundberg: 

Sten då, min läkare, han var ju tydlig med att hormonerna skulle förändra min kropp, från det att jag började ta dom och ett halvår framåt. Han var också tydlig med att mitt liv riskerar att förkortas med några år genom att ta dom här medicinerna. 

Transkvinnor, som Aleksa, får det kvinnliga könshormonet östrogen, medan transmän – som fötts som flickor – får testosteron. Medicinering med så kallade könskonträra hormoner pågår livet ut.  

Det är en kraftfull behandling som påverkar kroppen. Det finns ingen säker kunskap men ett antal studier kopplar testosteronet till cancer och en flerfaldigt högre risk för hjärtattack.  

Att det finns risker med behandling och brister i forskningsunderlaget generellt berättade vi i våras, det bekräftades av flera myndigheter

ur Aktuellt 3 april 2019: 

Programledare: 

Vad säger du till dom idag som ser era rekommendationer här och säger – så här sa dom från Socialstyrelsen men jag var inte mogen att ta det här beslutet? 

Thomas Lindén, Socialstyrelsen: 

De rekommendationer som Socialstyrelsen har tagit fram, bygger på den bästa kunskap som gick att få tag på vid det ögonblicket. Och den är inte komplett. Och det går till exempel inte att få högsta evidens för behandlingar. Vi kan till exempel inte göra slumpmässiga behandlingar som man kräver för att få högsta evidens. Och inte heller ha placebobehandlingar. 

ur Rapport den 28 april 2019 

Reporter: 

Läkarna som håller på med det här – de beskriver ju hur det här är väldigt grundligt genomtänkt, att man vet vad man gör så att säga. Stämmer inte det då? 

Kjell Asplund: 

Nej och sen finns det andra läkare då som tycker att så är inte fallet och båda åberopar olika typer av fakta och vi vill nu att det här ska sammanställas och som man gör, när man gör systematiska översikter, kvalitetsgranskar de fakta som läggs fram på bordet. 

Reporter: 

Ja, har inte det gjorts då hittills? 

Kjell Asplund: 

Nej. 

På flera håll i världen pågår forskningsprojekt om transpersoners hälsa. 

Ett amerikanskt forskarteam undersökte en stor population: samtidigt som behandlingen ger bättre livskvalitet så är resultaten för transkvinnor slående. 

Sex år efter påbörjad östrogenbehandling uppstår en mångdubbel risk för blodpropp, trombos och för allvarliga former av stroke: 

Aleksa Lundberg: 

Men det här är jätteintressant, men betyder det då att även vi som har klarat oss? 

Reporter 

Ni ligger väl här uppe då, nu slutar ju dom här efter tio. Hur många år har du? 

Aleksa Lundberg: 

Jag har ju ätit sen jag var 18, så 28...snart tjugo år. Riktigt uppåtgående kurvor här alltså. 

Reporter: 

Men ni får inte information? Du har inte fått information om risken för..? 

Aleksa Lundberg: 

Nej, nej, nej. Det här, det är första gången jag ser det, när du visar mig det nu. Så det… 

Reporter: 

Jag tyckte det var så slående för att, vi ska se… här är ju framför allt, ja här är ju kurva D och E. 

Antal år från första östrogenintag, jag tycker dom ser, dom drar iväg så enormt. 

Anna Olivecrona: 

Jamen verkligen, men jag hann inte sätta mig in i studien på så sätt så att jag vet hur många är det och vilken grupp och vad finns det för liksom felkällor och vad är, så det är därför jag känner… 

Reporter: 

Att det är svårt att kommentera? 

Anna Olivecrona: 

Ja, för då måste man ändå vara insatt, vad finns det för möjliga felkällor, det kanske finns någon förklaring till det på något sätt. 

Vi lämnar rapporten, som publicerades förra sommaren, hos Anna Olivecrona. 

Det är den hittills största studien i USA på transpersoner:  

Skylt: Telefonare Anna Olivecrona 

Reporter: 

Har du hunnit kolla på rapporten nu? 

Anna Olivecrona: 

Jag tycker onekligen att resultaten i den här studien är väldigt oroande vad det gäller riskökningen för trombos vid behandling med östrogen. 

Reporter: 

Oroande, på vilket sätt? 

Anna Olivecrona: 

Ja det är ju en kraftig riskökning efter relativt kort behandlingstid med östrogen och det är ju så att en av de kända riskerna överhuvudtaget vid östrogenbehandling är ju en ökad risk för tromboembolism och det här är ju vad vi är oroliga för, men här är det så tydligt att det är en kraftig riskökning i den här studien. 

Reporter: 

Vad innebär det för behandlingen? 

Anna Olivecrona: 

Ja det är ju så att vi barnendokrinologer generellt är ju och vill ju vara försiktiga med behandling av unga växande människor. Och det som är väldigt viktigt är ju att man verkligen har noggrann information innan man sätter in behandling att man noga väger de positiva effekterna mot både kända och okända risker. 

Samtidigt som läkare och myndigheter slår larm om att det saknas fakta – så har vi haft kontakt med föräldrar som sagt nej till utredning eller hormonbehandling av sina barn och då blivit anmälda till socialtjänsten. En så kallad orosanmälan, kan leda till att barnet blir omhändertaget och Socialstyrelsen ger i sitt kunskapsunderlag stöd för att anmälningar ska göras.  

På KID-mottagningen finns till och med en förskriven mall för orosanmälningar. Men på Karolinskas hemsida står att inga behandlingar påbörjas utan vårdnadshavarens godkännande: 

Louise Frisén: 

Nej, jag tycker det är en olycklig formulering, för egentligen menar vi att vi tar inte emot några barn utan vårdnadshavares godkännande och att det i mycket enstaka fall kan bli aktuellt att behandla utan vårdnadshavares godkännande. Efter en kontakt med socialtjänsten.  

Reporter: 

Men det är inte så det står på hemsidan? 

Louise Frisén: 

Nej, jag ser det.  

Om det är en situation där vi tycker att det är livsnödvändigt, väldigt väldigt viktigt att behandla den här personen, för att den i princip ska orka leva fortsatt, då kan vi kontakta socialnämnden för att få ett beslut. 

Aleksa Lundberg: 

Jag har lovat att prata lite om vården.. 

Behandling för att en ung person ska orka leva.  

Många transpersoner mår dåligt och går med självmordstankar.

För Aleksa höll det på att bli allvar efter underlivsoperationen. Trots att hela transitionen var klar, fanns delar av könsdysforin kvar.  

Aleksa Lundberg: 

Jag har tagit det här sista steget, jag kan andas ut. Det är ingen som kan hindra mig längre. Och då kommer alla känslor. Alla tankar som jag inte har orkat eller vågat tänka innan, på en och samma gång.  

Vad fan ska jag göra. Jag har gjort allt nu, liksom. Då tänkte jag att nej nu tar jag mig en burk piller och somnar in liksom. Men jag spottade ut dom, jag tog alla pillerna i munnen men jag spottade ut dom i handen, det blev aldrig ett självmordsförsök, men det var det närmsta jag kom liksom så. 

Johanna: 

Det här att komma ut som trans var mitt sista hopp. För att jag blev frisk från anorexia, jag blev ändå inte glad. Jag hade självskadebeteende, slutade med dom, blev ändå inte glad. Då kändes det som att om inte det här funkar, så kommer ingenting att funka. Jag testar det här om inte det funkar så finns det ingenting som funkar för mig. Och då kan jag lika gärna dö. 

Frågan om självmord återkommer när frågan om vård diskuteras. 

I en statlig utredning från 2014 står att unga transpersoner tar sitt liv i väntan på kirurgi. 

Utredningen föreslog att åldersgränsen för underlivskirurgi ska sänkas och förra året presenterade regeringen ett lagförslag att det från 15 år ska vara tillåtet att operera om sitt underliv utan vårdnadshavares tillstånd. 

Ett lagförslag som intresseorganisationen RFSL lobbar hårt för ska bli verklighet: 

Sandra Ehne, RFSL: 

Transpersoner som grupp mår otroligt mycket sämre än befolkningen i stort.  

Suicidförsöken är väldigt många. Det finns det mycket siffror på. Och finns det då enstaka fall där man bedömer att det går att hjälpa en människa att leva sitt liv på ett bra sätt med hjälp av könskorrigerande vård, då tycker vi att man ska ha rätt att få tillgång till den utan att stoppas av lagstiftning.   

Åsa Lindhagen, ur Lördagsintervjun: 

Det här är ju en oerhört viktig fråga att få den här lagstiftningen på plats. 

Det finns transpersoner som överväger att ta sina liv och också gör försök, det finns en undersökning som visar att 40 procent av unga transpersoner har försökt ta sina liv så det är fruktansvärda siffror och det är precis det som det här handlar om, att det kan vara en fråga om liv och död. 

Reporter: Hur många tar livet av sig i väntan på att få komma till er, i kön t ex, vad ser ni där? 

Louise Frisén  

Ja, vi har ju en väldigt lång kö på 18 månader och då, vi letar ju inte aktivt efter folk som faller ur journalsystemet, så att säga. Men vi skulle få reda på om någon hade tagit livet av sig i och med den personen inte sen dök upp eller de skulle kontakta oss från den BUP som hade remitterat. Så jag har aldrig hört talas om någon som har dött i väntan på att få komma till oss.  

I lagförslaget hänvisas till utredningen från 2014, där det står på fem olika ställen att det förekommer att unga transexuella tar sitt liv i väntan på operation, men det saknas källhänvisning. Varifrån kommer uppgiften och stämmer den? 

Vi pratar med läkare och intresseorganisationer som deltog i utredningen, en av dom; Per-Anders Rydelius byggde upp vården för unga med könsdysfori i Sverige.  

Per-Anders Rydelius, senior professor: 

Jag känner personligen inte till något sådant fall. 

Reporter: Nej? 

Per-Anders Rydelius: 

Du vet att i utredningen satt ju också intresseorganisationer och därifrån kan det ju ha kommit den informationen. 

Gisela Janis, fd RFSL ungdom 

Jag skulle väl snarare säga att, ja, det finns dom som har tagit livet av sig om dom inte har fått könsbekräftande behandling. Sen om det specifikt varit kopplat till underlivskirurgi, det vet inte jag om man kan svara på. 

Reporter: 

Nej, men kommer du ihåg varifrån den uppgiften kom, om det var ifrån RFSL? 

Gisela Janis: 

Jag vet faktiskt inte, det kan mycket väl vara så att det kommer ifrån RFSL. 

Vi frågar RFSL: i ett mejl svarar dom att det finns fall där närstående förstått att självmord delvis berott på avsaknad av vård. 

Men vi hittar inte belägg för uppgiften i den statliga utredningen, att unga tar sina liv i väntan på just operation. 

Så varför står det så?  

Utredaren Lotta Vahlne Westerhäll, professor i offentlig rätt, hänvisar till sekreteraren Therese Bäckman: 

Therese Bäckman: 

Jag kan inte svara på det, jag kan inte minnas att det skulle vara kopplat till just dom kirurgiska ingreppen.  

Reporter:  

För det står ju just i de här avsnitten som är kopplade till åldersgräns för dom kirurgiska ingreppen, det står uttryckligen att det är viktigt att uppmärksamma att det förekommer att unga transpersoner tar sitt eget liv i väntan på operation – hur har det blivit skrivet så om ni inte har några belägg för det? 

Therese Bäckman: 

Ja. Jag kan inte svara på det, hur vi har skrivit och varför det blev just den skrivningen då. Att det skulle ha stått istället att unga transpersoner tar sitt liv, på grund av dom levnadsförhållanden som dom lever under då.  

Det är olyckligt, det är fel formulerat. 

Och det var den här utredningen som användes när lagförslaget skrevs. 

Förslaget får skarp kritik av lagrådet, som ifrågasätter om det är förenligt med barnens bästa i barnkonventionen. 

Operationerna ska bara ske om det finns synnerliga skäl, skriver man i lagförslaget.  

De stora sjukhusen säger nej och påpekar att det saknas vetenskapligt underlag för underlivskirurgi på unga personer och att ingreppen till och med kan öka barnens lidande.  

Men det finns myndigheter som är positiva: 

Britta Björkholm, Folkhälsomyndigheten: 

Folkhälsomyndighetens uppdrag är ju att följa befolkningens hälsa och levnadsvillkor och bestämningsfaktorer för hälsa. Och att arbeta för en mer jämlik hälsa i hela landet. Och då var vår utgångspunkt barnkonventionen och barnens rätt till medbestämmande. 

Reporter:  

Ni tolkar barnkonventionen som att det är viktigt att ge barn från 15 år ett självbestämmande över eventuell underlivskirurgi? 

Britta Björkholm: 

Ja, dom ska åtminstone få delta i sin egen vård och behandling. 

Reporter: 

Har ni någonting som tyder på att dom skulle må bättre utav det? Har ni någon fakta? 

Britta Björkholm: 

Nej, det är ju ingenting som vi har undersökt. 

Johanna fick vänta ett helt år på att komma till Anova-kliniken, vid första besöket pratade läkaren om testosteron. 

Anova betonar att ingen medicinsk behandling påbörjas före diagnos är satt. 

Johanna hoppade senare av utredningen, under väntetiden hade hon börjat gå till en privat psykolog.  

Johanna: 

Han sa till mig: men, för att jag har ju varit med om jobbiga kroppsrelaterade saker. Jag har haft en ätstörning, jag har haft en problematisk relation till min kropp. Och han sa: tänk om det inte är transheten som gjorde att du fick anorexia. Så att det inte är orsaken till att jag kom ut som trans. För det sa jag. Jag sa till mig själv hela tiden, jag fick anorexia för att jag är trans. Men jag, han fick mig att tänka tvärtom: tänk om jag säger att jag är trans för att jag fortfarande har efterlevande kroppsobehag från anorexian. Jag tänkte liksom bakvänt. Och det var väldigt ögonöppnande för mig. 

Efter vårt förra program debatterades huruvida det finns tillräcklig vetenskap för att göra oåterkalleliga ingrepp på ungdomar. Två kvinnor som ångrade sina könskorrigeringar berättade.  

Sametti: 

Nothing can be done about my body anymore. Because the surgery and everything they are irreversible. My voice is always gona sound like this, I will not get my breasts back. I will not get my stuff back. Nothing can be done. 

Mika: 

Vi är ett stort experiment i detta. Vi är testkaniner. Någonting som det inte finns tillräcklig vetenskap bakom. Var någonstans inom medicinen gör man på detta viset? Var någonstans spelar man med folks liv på detta viset?  

Ska alla som söker sig till vården få könskorrigerande behandling? Vad beror den stora ökningen av patienter på? 

Vissa menar att det handlar om att samhället blivit mer accepterande. Andra om att steriliseringskravet togs bort 2013, samtidigt så syns liknande ökning av unga i till exempel Finland där steriliseringskravet finns kvar. 

Skylt: Svenska Mässan: ”könsdysfori på avvägar?” 

Angela Sämfjord på scen: 

Könsdysfori på avvägar. Frågetecken. Har vi valt att kalla det här symposiet. 

Och det finns läkare som tror att vården idag felaktigt behandlar ungdomar för könsdysfori, när de behöver annan hjälp:  

Angela Sämfjord, psykiatriker: 

Vi behöver ha en vård där transpersoner som behöver könsbekräftande behandling och som är hjälpta av könsbekräftande behandling, att de får tillgång till den vården på ett så smidigt sätt som möjligt.  

När den könskorrigerande vården för unga skulle byggas upp i Västra Götalandsregionen var Angela Sämfjord drivande – för henne är transvården viktig.  

Ändå valde hon att lämna sitt jobb: hon mötte en patientgrupp med stor psykiatrisk samsjuklighet där risken för felbehandlingar var stor, enligt henne. Det blev till en samvetsfråga: 

Angela Sämfjord: 

Det är en tydlig övervikt tilldelat flickkön, upp till 85 procent i vissa åldergrupper. Det är väldigt hög psykiatrisk samsjuklighet, 90 procent har någon psykiatrisk diagnos. 80 procent har två eller fler psykiatriska diagnoser. 45 procent har ett självskadebeteende. Och 20 procent har en autismdiagnos men ytterligare 35 procent hade så pass mycket symptom att vi önskade remittera dem för utredning.  

När jag förstod den komplexiteten och insåg att vården trots det förväntas att ge klartecken för en könsbekräftande behandling. Trots den brist på evidens som då faktiskt finns idag, så blev det till slut en samvetsfråga för mig personligen. Där jag inte var beredd som läkare, att ta den risken att göra skada för de här patienterna och då fick jag ta konsekvenserna av det och säga upp mig.  

Angela Sämfjord: 

Vi behöver också ha en vård som fångar upp de individer som inte är hjälpta av den könsbekräftande behandlingen och vi behöver se till att de inte får den!  

Är det inte så idag? Karolinska i Stockholm är tydliga med att alla som söker vård inte får behandling. På hemsidan står det att av dom barn som påbörjade utredningar förra året, uppfyllde endast var tredje diagnoskriterierna. 

Reporter: 

Vad hände då med de här övriga 70 procenten som påbörjat utredning? 

De hann bli 18 år innan vi var färdiga med utredningen och därför remitterade till vuxenenheten Anova. 

Reporter:  

Så det var inte så att de 70 procenten inte uppfyllde diagnoskriterierna, utan det var så att de flyttades över till en annan... 

Louise Frisén: 

Ja. De flesta kommer ju när de är 17, 17 och ett halvt. 

Reporter: Men varför skriver ni inte det då? För när jag läser den här meningen så läser jag ju den som att ni bara satt en diagnos i en tredjedel av fallen och att övriga har ni gjort en professionell bedömning av att de inte har könsdysfori. Så tror jag de flesta uppfattar den här informationen. 

Louise Frisén: 

Jag tycker också att det är en olycklig formulering. 

Reporter: Men har det hänt att ni gått in o sagt att ni tycker det är fel att ge dig en transsexuell diagnos? 

Louise Frisén: 

Nej, inte med sån bestämdhet peka med hela handen utan mer som en diskussion med patienten. 

Johanna: 

Vården borde vara dom som är opartiska som vågar säga; du är trans eller du är inte trans. Vårdens jobb är ju att sätta diagnoser. Vårdens jobb är ju inte att vara snäll. 

Den första personen jag berättade för att jag inte längre kunde identifiera mig som trans, var min psykolog. Och jag grät och jag grät och jag sa jag tror inte längre jag kan kalla mig själv som man. Och jag grät för att jag sörjde det. För att det var så tråkigt att behöva inse att det här var inte min quick fix, det här var inte lösningen för mig, förmodligen. Så som det ser ut nu. Och jag hade ju så gärna velat det. Jag ville det så gärna att det skulle vara min happy ending och att inse det, gjorde så ont. 

Aleksa Lundberg: 

Vad är det för tankar som kommer upp? Och det är precis dom här tankarna. Hade jag behövt göra den här operationen? Jag har ingen aning. Men jag tänker den tanken ibland. Med allt jag vet idag, hade jag inte kunnat leva som en feminin kille, bög, sådär liksom. Jag hade ju varit exakt det som jag sitter och är nu, det hade jag ju varit då också. Jag hade ju inte varit en annan person. Men hade det gått att leva i den kroppen eller hade könsdysforin ätit upp mig, jag vet inte.  

Skylt: Riksdagen 20 september 2019 

Andreas Norlén, talman: 

Kammaren övergår till att debattera svaret från socialminister Lena Hallengren, socialdemokraterna på interpellation nummer 308 av Mikael Oscarsson, kristdemokraterna om lagstiftningen kring könsdysfori.  

Mikael Oskarsson, riksdagsledamot: 

I Sverige så får man vänta till man är 18 år för att ta körkort. Ska man köpa ut alkohol då måste du vänta tills du är 20 år. Ska du sterilisera dig, så måste du vänta till du är 25. Och det herr talman det är ju för att den lagstiftningen är ju satt till den här 25-årsgränsen för det är ju först då som den mänskliga hjärnan är fullt utvecklad. Med loben här uppe, när man kan ta överblicka konsekvenserna.  

Lena Hallengren, socialminister: 

Om det är så att det finns brister i vårt system som gör att unga människor kanske tar sitt liv därför att man mår så dåligt.  Det finns en diagnosticerad könsdysfori, då kan inte jag stå i riksdagens kammare och tala om hur vården ska behandla det.  

Att det från 15 år ska vara tillåtet att operera om sitt underliv utan vårdnadshavares tillstånd, är ett lagförslag för att hjälpa unga transpersoner att må bättre. Att orka leva. 

RADIOINSLAG ÅSA LINDHAGEN 

Det finns transpersoner som överväger att ta sina liv och också gör försök, det finns en undersökning som visar att 40 procent av unga transpersoner har försökt ta sina liv och det är fruktansvärda siffror och det är precis det som det här handlar om, att det kan vara en fråga om liv och död. 

Det refereras gång på gång till Folkhälsomyndighetens stora rapport från 2015

där uppges att 40% av unga transpersoner svarat att dom försökt ta sina liv.  

Det är en mycket hög siffra. 

Danuta Wasserman är professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska Institutet och global expert på självmord. 

Danuta Wasserman: 

Och jag kan knappast tro att 40% har försökt ta sina liv, i internationella undersökningar är det 30% som haft självmordstankar…  

Reporter visar dator: Det är en yngre åldergrupp 15-19 där 40% uppgav att dom försökt ta sina liv. 

Reporter: 

Så man kan inte rätt av förutsätta att det är så… 

Danuta Wasserman: 

Nej, det kan man inte. I vetenskapen brukar man säga att får du resultat som är överraskande är det första du gör att du verifierar dom, att det verkligen stämmer. Att det inte är metodfel eller tolkningsfel eller populationen vi undersökte är väldigt speciell. Finns väldigt många fallgropar i den här typen av enkäter. 

Reporter: 

Så utifrån den här undersökningen, skulle du då säga att 40% av unga transpersoner har försökt ta sina liv? 

Danuta Wasserman: 

Nej. 

Och Folkhälsomyndigheten själva, vill tona ner betydelsen. I ett mejl skriver dom: Det är viktigt att dessa resultat tolkas med försiktighet. Studien är en tvärsnittsstudie och självrekryterande. Inte slumpmässigt eller uppföljningsbart. 

Britta Björkholm:  

40% tror jag inte är…  

Reporter: 

Kan man dra slutsatsen, utifrån er studie, att 40% av transpersoner har försökt ta sina liv? 

Britta Björkholm:  

Vi kan dra slutsatsen att en stor andel av gruppen transpersoner mår mycket dåligt och går med självmordstankar och många har också försökt ta sina liv. 

Vad innebär det, om en minister argumenterar för politiska beslut och lagändringar utifrån obekräftade och osäkra siffror? 

Åsa Lindhagen, från regeringens hemsida: 

Bland unga transpersoner har 40 procent försökt att ta sina liv. 40 procent. Det är nästan ofattbart. 

Å spelar det någon roll – när det handlar om en grupp som vi vet mår dåligt och behöver hjälp?  

Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen har avböjt intervju. 

Vilken kunskap finns egentligen, om vad som är till nytta? 

Reporter: 

Vad kan göras för att förbättra deras mående? 

Britta Björkholm: 

Ja, det är ju flera olika insatser på olika arenor. Skola socialtjänst samhället, minska diskriminering, ett bra bemötande i vården förstås och grundlig utredning och behandling, utifrån varje individ och varje individs förutsättningar. 

Reporter: Finns det någonting i den här rapporten som slår fast eller ens tyder på att könskorrigerande underlivskirurgi från en tidig ålder; 15 år, skulle minska antalet självmord och självmordsförsök? 

Britta Björkholm: 

Nej, det har vi inte undersökt alls. 

Reporter: 

Finns det någonting som pekar åt det hållet alls, utifrån de svar ni har? 

Britta Björkholm: 

Det finns inte, vi har inte gjort några såna analyser. 

Såväl Folkhälsomyndighetens studie som den statliga utredningen används i argumentationen för lagförslaget.  

Lena Hallengren: 

Ja, men att suicidrisken och att både de som överväger suicid de som lyckas alltså som genomför suicid att de är bra mycket högre, väldigt mycket högre i den här gruppen än gruppen generellt i samhället, det är ju allmänt väldigt känt. Det tror jag inte att någon ifrågasätter. Sen kan ju diskussionen naturligtvis finnas i -  i vilken mån minskar den här suicidrisken och är det rätt individer som får den här diagnosen. 

Reporter: 

Men är det inte det som lagförslaget bygger på – just att det ska förhindra självmord för de här unga människorna, om de inte får den här könskorrigerande kirurgin? 

Lena Hallengren: 

Men det är ju riktigt, det är ju ett skäl men i grund och botten är min ingång hela tiden i detta det är ju att vården ska ha de verktyg som krävs för att ge vård till alla, oavsett vem man är och vilka behov man har egentligen. 

Reporter: Det står så här – vidare finns det exempel på unga personer som tar sitt liv i väntan på kirurgiska ingrepp. Det är en av grunderna, och då menar jem, om det inte är fakta är inte det viktigt att ta reda på? 

Lena Hallengren: Ja, fast att det inte skulle vara fakta att de individerna inte finns det kan inte jag svara på. Jag utgår ifrån att de utredningar jag får de underlag jag har, jag räknar med att de stämmer. 

Reporter: Men nu har vi pratat med utredarna som säger att det är fel formulerat. 

Lena Hallengren: Fast jag litar på utredare som lämnar underlag. På något annat sätt kan jag ju inte agera för då kan jag inte ge uppdrag till någon att återkomma med någon typ av sammanställning eller uppdrag om jag ska ifrågasätta varenda kommatecken utan det som däremot följer är att det är remissinstanserna som ska tycka till. 

Ja, hur ska en minister veta att underlaget i en statlig utredning är felskrivet och fakta inte stämmer? Konsekvenserna kan bli att man sätter in åtgärder som inte hjälper en redan utsatt grupp. 

Danuta Wasserman: 

Man brukar alltid avråda att göra livsavgörande beslut när man är deprimerad, djupt deprimerad, ångestladdad eller befinner sig i sorg. Varför ska man rekommendera någonting annat i den här situationen när vi vet att många transpersoner är ångestladdade, dom har djupa depressioner. 

Reporter: Vilken hjälp behöver dom? 

Evidensen visar mycket tydligt inom självmordsprevention att man ska ha samtalsbehandling för dom unga ungdomar som befinner sig i puberteten, före puberteten och efter puberteten och det finns många evidensbaserade behandlingar.  

Mikael Oscarsson: 

Jag borde egentligen städa mitt rum först, vet inte hur det ser ut här… 

Kristdemokraten Mikael Oscarsson har efter vårt förra program begärt att få ställa frågor om lagförslaget.  

Regeringen började i våras bereda frågan på nytt och dan innan debatten beslutar man att ge Socialstyrelsen i uppdrag att se över lagförslaget: 

Mikael Oscarsson: 

För en månad sedan gick ju jämställdhetsministern ut och sa att regeringen var i full färd och skulle genomföra det här lagförslagen. Men nu ska man då ge tilläggsuppdrag och nu dagen innan så kommer det förändringar, de här kritiska remissinstanserna kom ju för ett år sedan! Att man nu reagerar dagen innan är väldigt besynnerligt. 

Lena Hallengren:  

Det handlar ju om Socialstyrelsen som ska särskilt titta på åldern – är det rätt att eventuellt sänka till 15 eller inte. Eller ska det vara någon annan ålder.  

Reporter: 

Förra gången, om jag säger så, vet du vad de tyckte? 

Lena Hallengren: 

Jag vet att de tillstyrkte förslaget ihop med Folkhälsomyndigheten, Läkarförbundet, och många andra och de andra avstyrkte. 

Reporter: 

Men hur objektiv kan en sådan utredning bli. De har ju redan sagt ja till det här förslaget och nu ska de utreda igen. 

Lena Hallengren: 

Men nu ska de ju utreda det specifikt. De får tid på sig att göra detta. Noggrant. 

Reporter: 

Om det här lagförslaget blir verklighet, hur ser ni på det från barnläkarföreningen? 

Anna Olivecrona: 

Vi tycker inte att det är lämpligt. Vi tycker att man ska vara försiktiga med barn och ungdomars kroppar och låta dom naturliga processerna ändå vara så långt som möjligt och att individerna får ändå tid att fundera och söka sin identitet och när man är helt säker ska det finnas möjlighet från samhället att få hjälp. 

Johanna: 

När jag ville komma ut som tjej igen, så var ju jag nära på att ta livet av mig. För jag orkade inte, orkade inte att alla vet att jag har haft fel. Många gånger som jag kände att jag orkar inte dra det här lasset själv, jag orkar inte säga att jag hade fel, så mycket som jag har gjort nu liksom.  

Skammen var det som skrämde mig mest.  

Det var ovant att bli kallad tjej och Johanna. Men jag tänkte, jag måste testa. Så känner jag fortfarande. Just nu känns det ok, men jag testar bara. Jag kan välja vad jag vill. Det är nog det som räddar mig. Att jag inte känner att jag måste ha svaret på det här för alltid. Så som det var när jag kom ut som trans, när jag kom ut som kille liksom, då var det för evigt eller inget. Nu känner jag; såhär känns det nu, jag behöver inte bestämma mer än så.

Uppdrag gransknings reportage ”Tranståget: Del 2” sänds onsdag 9 oktober. Du kan se det från 12.00 på SVT Play eller 20.00 i SVT1.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer