Det blev en svettig timme för Isabella Lövin (MP). Särskilt tufft hade hon när det handlade om skolan och bostadsbyggandet. Märkligt kan tyckas med tanke på att det har varit två av Miljöpartiets ansvarsområden under mandatperioden. Gång på gång hade Lövin svårt att försvara varför man inte har uppfyllt det partiet gick till val på 2014. Till exempel när det gällde löftet om att minska skolsegregationen som ju ökat under mandatperioden. Svaret om att man tillfört resurser och tillsatt en ny utredning övertygade inte.

Detsamma gällde varför byggsubventionerna inte har använts i så hög utsträckning som det var tänkt, där svaret blev att de ändå varit framgångsrika.

Engagemanget finns i miljöfrågan

Men när det gäller miljö- och klimatfrågan hade Isabella Lövin en lättare resa. Det märktes tydligt att det är där hela hennes politiska engagemang finns och trots tuffa frågor lyckades hon relativt väl förklara varför utsläppen faktiskt har ökat och varför den här regeringen inte slopat subventionerna av fossila bränslen.

– Vi ska ha en praktisk politik så att vi gör en omställning som människor är med på, sa hon och tydliggjorde den “visionära realism” som präglat partiet sedan de mest illgröna idealisterna förlorade kampen om vilket parti Miljöpartiet ska vara.

Pratar helst inte om migrationspolitiken

Utfrågningen visade också tydligt hur knepigt det är att vara det lilla partiet i koalition med ett så mycket större, dominerande parti. Tydligast har det ju blivit i migrationsfrågan där löftesbrottet ledde både till väljartapp och en svekdebatt som slet isär partiet. Det är därför partiet inte gärna pratar om migrationspolitiken i den här valrörelsen.

Istället var Isabella Lövin noga med att påpeka att deras vallöften om att återgå till permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening mest är en ingång i eventuella förhandlingar.  Även hon inser ju att Sverige inte kommer återgå till den asyllagstiftning som gällde före hösten 2015, det finns det ingen majoritet för i riksdagen. Istället kommer vi av allt att döma, oavsett vem som bli statsminister, få en blocköverskridande uppgörelse där den gamla järnaxeln mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i migrationspolitiken mycket väl kan återuppstå.

Stökig mandatperiod

Svårare skulle det bli om Miljöpartiet tvingades kompromissa i miljö-och klimatpolitiken, till exempel till följd av ett eventuellt samarbete med Centerpartiet och Liberalerna. Efter en valrörelse där man lägger allt krut på sin kärnfråga skulle ett löftesbrott i klimatfrågan bli dyrköpt och besvärligt att försvara.

Miljöpartiets mål med att ta plats i den S-ledda regeringen var förstås att få igenom så mycket grön politik som möjligt. Strategiskt handlade det om att visa väljarna att man är ett regeringsdugligt parti. Efter den här stökiga mandatperioden med statsråd som tvingats bort, en nedröstad budget och stundtals mer eller mindre öppna bråk mellan de två regeringspartierna är kanske inte regeringsduglighet det första väljarna tänker på när det gäller Miljöpartiet,

Men de har fått igenom mycket grön politik och de har lärt sig regerandets svåra konst. Och om valresultatet landar på det som opinionsmätningarna i dag visar kanske slutsatsen även hos den mest illgröna idealisterna ändå blir att det varit värt det.