Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Lista: Fem kandidater som kan ta över efter Isabella Lövin Visa alla (2)
Visa alla (2)

ANALYS: ”Valet av språkrör kan öka risken för regeringskris”

Uppdaterad
Publicerad
ANALYS ·

Sökes: Kvinna som går genom rutan, tydligt visar vad partiet står för, vågar ryta till mot Socialdemokraterna och kan tilltala unga kvinnor. Kan hon vässa partiets vänsterprofil är det ytterligare ett plus.
Det är kravprofilen på Miljöpartiets kvinnliga språkrör.

Elisabeth Marmorstein

Inrikesreporter

Miljöpartiet är långt ifrån det första krisparti som tror att räddningen är en ny partiledare. Att någon ska kliva in som frälsare och övertyga väljarna om att partiet har svaren på de avgörande frågorna. Men partiledareffekter ska inte överdrivas, särskilt inte i Miljöpartiet där det är två som ska dela på rampljuset.

Med det sagt är det här språkrörsvalet viktigare än på länge. Inte bara för Miljöpartiet, valet kan även öka risken för regeringskris.

Slut på eftergifter till Socialdemokraterna

Den som pratar runt med miljöpartister märker snart att ett grundkrav på nästa kvinna vid rodret är att hon ska vara tuffare mot det stora regeringspartiet. Oavsett om det handlar om utbyggnaden av Preems oljeraffinaderi eller migrationsfrågan så får det vara slut på smärtsamma eftergifter till Socialdemokraterna. Innebär det att man måste lämna regeringen så får det bli så. Att man efter sex år tycker sig ha bevisat för väljarna att man kan regera spelar också in i övertygelsen om att det inte går att vika ner sig ännu en gång. 

Minst lika viktigt på partikamraternas kravlista är att det nya språkröret har lyskraft och “går genom rutan”. Att hon är skickligare på att sälja in partiets politik än Isabella Lövin. Samma förhoppningar hade de liberaler som valde Nyamko Sabuni (L). De väntar fortfarande.

Flyttar fram positionerna

En annan gemensam nämnare för krisande partier är övertygelsen om att lösningen är att bredda sig. Och för Miljöpartiet verkar svaret vara en tydligare vänstersväng. Det är inga nya tankar i Miljöpartiet men nu ingår de i kravspecifikationen för nytt språkrör, i synnerhet bland partiets unga. Tanken är att flytta fram positionerna i frågor om jämlikhet och social rättvisa och därmed placera sig tydligt mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Att nära 80 procent av de som röstade på partiet 2018 placerar sig till vänster tas till intäkt för att det är den enda vägen. 

Men frågan är hur mycket det kan ge att försöka konkurrera med Vänsterpartiet på deras hemmaplan? Varför ska väljare som tycker att jämlikhet, mer pengar till välfärden och högre skatter för de rikaste rösta på MP och inte på V?

Inga problem menar miljöpartisterna, Vänsterpartiet prioriterar aldrig klimatet när det verkligen gäller och dessutom ska ju Jonas Sjöstedt (V) sluta.

Stänga ute SD är avgörande

Den minnesgode kommer ihåg att senast det gick bra för Miljöpartiet lyckades de även attrahera väljare från andra sidan den traditionella blockgränsen, i synnerhet kvinnor. Men – säger miljöpartisterna – det var en annan tid. Då angrep moderatledaren Fredrik Reinfeldt Sverigedemokraterna för att “föra in hatet i svensk politik” och vädjade till svenskarna om att öppna sina hjärtan. Klart att det var lättare att vara mitten då. 

Här finns också svaret på varför Stefan Löfven (S) nog inte behöver ligga sömnlös i väntan på ett nytt språkrör. För även om Miljöpartiet, mot förmodan, till sist skulle hoppa av regeringen kommer de aldrig agera så att det finns en möjlighet att Ulf Kristersson (M) får flytta in i Rosenbad med stöd av Sverigedemokraterna. Att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande kommer alltid vara avgörande för Miljöpartiet.
Partiets grundare Per Gahrton uttryckte det så här i tidningen Miljömagasinet 2018:

“Miljöpartister bör förvisso i sak vara fundisar, behovet av radikal omställning i klimatkrisens tidevarv är enormt. Men metodiskt måste de gröna vara realos för att inte på grund av missriktad renlärighet spela över makten till 1930-talsrasismens ideologiska arvtagare.”

Kandidaternas fördelar och nackdelar

Visa

Rebecka Le Moine – riksdagsledamot och talesperson för biologisk mångfald.

+ Tydligaste miljöprofilen, nära band till miljörörelsen, radikal och principfast.

-Svårt att kompromissa, oprövad – kom in i riksdagen 2018.

Annika Hirvonen-gruppledare och migrations- och utbildningspolitisk talesperson

+Stridbar med en tydlig profil i migrations- och mänskliga rättighetsfrågor. Uppskattad för arbetet i migrationskommittén och för att hon öppnat för att det kan bli nödvändigt att lämna regeringen.

- Från Stockholm precis som Per Bolund. Saknar miljö-och klimatprofil.

Janine Alm Ericsson -gruppledare och jämställdhetspolitisk talesperson

+Lyfts fram av pragmatikerna som vill ha stabilitet. Kan det politiska hantverket och skulle fungera med Per Bolund.

-Saknar tydlig profilfråga, få vet vad hon brinner för. För mycket status quo.

Åsa Lindhagen – jämställdhetsminister

+Värderingsdriven och profilerad i HBTQ, jämställdhets- och mänskliga rättighetsfrågor. Statsrådserfarenhet. 

Inga större avtryck som minister, ligger i botten i mätningar av statsrådens förtroende.

Märta Stenevi – partisekreterare

+Väldigt starkt stöd i stora delar av landet som partisekreterare, spelade en avgörande roll under sommarens migrationsstrid, skicklig debattör och strateg.

-Kan hon bli ett lika skickligt språkrör som hon är partisekreterare?


Ännu inte sagt om hon kandiderar eller inte:

Karolina Skog – riksdagsledamot, ekonomiskpolitisk talesperson.

+Miljöprofil, erfaren, kan kompromissa och kan samarbeta väl med Per Bolund.

-Anses ha gjort en blek insats som miljöminister. Går inte hem hos dem som vill gira tydligare åt vänster.

Fotnot: Omdömena baseras på samtal med ett flertal miljöpartister.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.