SVT Nyheter har samlat en mängd kvinnors berättelser om hur de utsatts för sexuella övergrepp som barn. Kvinnorna har skrivit i Facebookgruppen #Allavi, som kom till efter me too-rörelsen och där de som känt att de inte haft en plats i någon av me too-rörelsens många branschupprop, delat med sig av sina upplevelser och fått stöd hos varandra. Av de cirka 2.000 berättelserna i gruppen handlar 62 procent om övergrepp eller våldtäkter på flickor under arton och 33 procent på flickor under tio år, enligt gruppens initiativtagare. Här har de samlats, de som inte vågat berätta förut.

Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér har fått ta del av SVT Nyheters intervjuer med några av kvinnorna.

– Jag blir väldigt berörd av detta och jag förstår verkligen att detta är något man bär med sig hela livet. Om man dessutom blir ignorerad och lägger skuld på sig själv, då förstår jag att det är oerhört tufft. Jag vill göra allt för att samhället ska se barnet när det befinner sig i sådana här miljöer, säger Åsa Regnér.

Orosanmälningar ökar

På frågan om Åsa Regnér anser att det finns tillräcklig kunskap om hur stort problemet med sexuella övergrepp är, svarar hon:

– Det tror jag inte man kan säga i och med att det ser ut som det gör. Å andra sidan, uppfattar jag att det finns en ökad medvetenhet om hur man ser på det här frågorna, exempelvis eftersom orosanmälningarna ökar.

Gita Rajan, läkare och grundare till en av Sveriges två specialistkliniker för människor som utsätts för sexuella övergrepp, menar att svensk vård inte är anpassad att ta hand om den här patientgruppen. Hon är stark kritisk till bristen på specialistvård.

– Vi har inte byggt upp ett system för den här typen av problematik. Kanske för att vi önskar att den inte fanns. Att inte ha någon specialistklinik för det här, gör att vi slipper se det.

Hon gör en jämförelse:

– Vi vet att det sker lika många fotledsfrakturer som våldtäkter varje år. Därför dimensionerar man vården för att ta hand om de här frakturerna. Men gör man det samma för våldtäkter? Nej. Tänk om man hade brutit foten och sökt vård och få hoppas att det kanske finns en läkare på akuten som har det som specialintresse.

Tio minuter om dagen läggs på samtal med barnet

Åsa Regnér pekar också på att köerna både till barn-och vuxenpsykiatrin är för långa och att regeringen skjutit till resurser för att minska dem. Hon vill också trycka på att hälso- och sjukvården som är den första instansen som många möter ska våga ställa mer frågor till.

– Ställ frågor i en vidare mening, ”vad beror magontet på som du så ofta söker för?”.

Regeringen har studerat hur många minuter man inom sociala barn-och ungdomsvården lägger på samtal med barnet på en dag inom ett barnärende. Det visade sig att det rörde sig om 10–15 minuter som man lade på att prata med barnet, resten rörde dokumentation och utredningar.

– Dokumentation är självfallet viktigt för rättsäkerheten men man kan inte missa att prata med barnet om vad det varit med, säger Åsa Regnér.

”Vuxna orkar inte se”

Vad behöver samhället göra för att de här barnen ska tas på allvar?

– Det finns ju många aktörer som har ansvar här och vi har ett förstärkt ansvar för myndighets- och yrkespersoner som kommer i kontakt med barnen. De ska orosanmäla. Men det kräver att varje instans tar det här på allvar och man ska också bry sig om vad som händer med barnet, säger Åsa Regnér.

Gita Rajan menar att det inte sker.

– Jag skulle vilja säga att alla instanser brister i dag. Vuxna som inte orkar se och saknar kunskap, men det saknas också rationella logiska strukturer och verktyg för att specialisera vården. Akutsjukvården är på väg, men för de kvarstående psykologiska skador som patienterna får finns nästan bara utspridda terapeuter som på grund av eget intresse skaffat sig kunskap, säger hon.

Hon tillägger:

– En klient sa till mig att hon hellre skär ut sin ryggrad än går tillbaka till psykiatrin, det tycker jag säger ganska mycket.