De vill göra samhället tryggare för de minsta. Därför hänger de ut personer som dömts för sexualbrott mot barn. Det sker på Facebook, varningssajter och debattforum, såväl som genom domar som delas ut i grannars brevlådor.
Men de experter TT pratat med tror inte att uthängningarna fungerar.
– Forskningen antyder att om förövare hängs ut och isoleras socialt så riskerar man att förmågan att avhålla sig från brott försämras, säger psykiatriprofessor Niklas Långström vid Kriminalvården.
”Avskyvärda brott”
Psykoterapeuten Börje Svensson har jobbat med förövarna, männen som sitter fängslade för att de våldtagit barn. Men han har också jobbat med barnen, de som har blivit utnyttjade, ofta av en vuxen som de litat på.
– Man får aldrig glömma bort att det här är avskyvärda brott. Men den ångest det leder till när man hänger ut förövare på nätet motverkar sitt syfte, säger han.
Personen marginaliseras, aggressionerna ökar och förmågan att avhålla sig från brott försämras. Finns barn i familjen kan risken för övergrepp mot dem också öka.
– Jobbar man med det här är det inte jättesvårt att förstå att det fungerar på det här viset. Men det här är den känslomässigt värsta typen av brottslighet, den som folk reagerar starkast på, säger Björn Sellström vid Rikskriminalpolisens grupp mot sexövergrepp mot barn och barnpornografibrott.
För offrens skull
Uthängningarna kan också ge en falsk känsla av trygghet. 90 procent av de dömda sexualbrottsförövarna är nämligen inte tidigare kända för sexualbrott. Och statistiken visar att förövaren sällan är ”en ful gubbe i kvarteret”. De som våldtar barn i åldern 0-11 är vanligtvis familjemedlemmar eller släktingar.
Börje Svensson förordar förebyggande arbete. I sin bok ”De mest hatade” skriver han:
”Hatet mot pedofilen leder inte till färre övergrepp, tvärtom ökar den skammen, tystar och trycker ner honom i en skuggtillvaro där han inte vågar söka hjälp och där de perversa fantasierna frodas. Behandling av förövare och de som är i riskzonen att begå sexualbrott är nödvändig, för offrens skull. . .”
Fakta: Våldtäkter mot barn
* Vid polisanmälda våldtäkter mot barn i åldersgruppen 0-11 år finns den misstänkte förövaren i 71 procent av fallen inom familjen eller släkten.
* Inom kategorin familj och släktingar ryms främst föräldrar, syskon samt mor- och farföräldrar, men även styvföräldrar. Övergreppen sker vanligtvis i den gemensamma bostaden. Vid 40 procent av anmälningarna rör det sig om upprepade övergrepp.
* Vid 26 procent av anmälningarna är den misstänkte gärningsmannen en vän till familjen eller någon form av bekant som barnet vanligtvis känner väl.
Källa: Brottsförebyggande rådet (TT)
Nationell hjälplinje
I Sverige finns en nationell hjälplinje för dem som upplever att de har en oönskad sexualitet eller att de förlorat kontrollen över sin sexualitet. Linjen heter Preventell.
En studie kring dem som kontaktat linjen visade att:
* 25 procent gjort det för att de fann det sexuellt tändande med minderåriga.
* 25 procent kände impulser att utöva sexuellt våld eller tvång.
* 14 procent sade sig ha ett ”livslångt” pornografibruk.
Numret till hjälplinjen är: 020-66 77 88.
Källa: Centrum för andrologi och sexualmedicin, Karolinska universitetssjukhuset. (TT)
Så pratar vi med barnen
De som förgriper sig på små barn använder sällan hot och våld. I stället smyger de ofta in övergreppen i vardagliga händelser och försöker att normalisera dem.
Psykoterapeuten Börje Svensson tycker att det är viktigt att lära barn att det finns ställen på kroppen som de själva bestämmer över och som andra inte får titta eller känna på som de vill.
Det dagliga umgänget med barnet skapar också naturliga gränser. När man pussar, kramar och kliar gör man det inte på alla ställen på kroppen. Skulle någon annan göra det kommer barnet att uppfatta det som konstigt.
Barn måste också få veta att de ska berätta om en vuxen gjort något som känts fel. En bra relation och kommunikation ökar sannolikheten för att barnet vågar berätta. (TT)