Inför valet 2018 fick Vänsterpartiet högsta betyg när Naturskyddsföreningen rankade partiernas miljö-och klimatpolitik. Partiets klimataktivister jublade och Jonas Sjöstedt (V) såg rankingen som ett bevis på att han ledde ett offensivt klimatparti som borde ha släppts in i regeringen.
Nu, knappt fyra år senare, har partiledningen hamnat på kollisionskurs med miljörörelsen och retat upp partiets klimatnätverk. Kärnan i konflikten handlar om hur utsläppen ska minska. Enligt partiledningen är det främsta verktyget ny teknik. Eftersom det är svårare att övertyga medborgarna om livsstilsförändringar så ska ansvaret för omställningen läggas på staten. Stora statliga investeringar i grön teknik alltså snarare än att förmå människor att göra obekväma val som välja bort bilen eller sluta flyga.
Gör tummen ner
Men partiets klimataktivister gör tummen ned. De menar att omställningen kräver en radikalare politik och att klimatmålen omöjligt kan nås utan minskad konsumtion.
Kritiken har fått partistyrelsen att stryka ett par formuleringar i valplattformen men att överge industrioffensiven ligger inte i korten. “Hållbar tillväxt” är en avgörande ingrediens i den ekonomiska politik som Vänsterpartiet vill gå till val på.
Ett uttalat syfte med den nya inriktningen är att locka arbetarväljare i bruksort. De som “bor i radhus, gärna äter kött och potatis, tittar på “Gokväll” och tar en charterresa på semestern”, som Nooshi Dadgostar (V) själv beskrev det på ett möte med riksdagsjournalisterna i veckan.
För att lyckas vill partiledningen tona ned identitetspolitiken. Fokus ska ligga på genomförbara sakpolitiska reformer snarare än på partiets ideologi. I förslaget till valplattform finns varken feminismen eller socialismen med och antirasismen nämns bara i förbigående. Möjligen en smula vågat för den som vill behålla förtroendet hos unga progressiva storstadsväljare där partiet har sitt starkaste stöd.
Uppenbart hinder
Men kommer strategin att fungera? Kommer Nooshi Dadgostar (V) lyckas bättre än Jonas Sjöstedt i ambitionen att locka missnöjda arbetarväljare att välja V framför SD?
Ett uppenbart hinder är migrationspolitiken. Riksdagens mest flyktingvänliga parti är inget alternativ för de arbetarväljare som ser en stramare invandringspolitik som den viktigaste frågan.
Ett annat hinder är partiledarskiftet i S. Med Magdalena Andersson (S) vid rodret utlovas både en jobbskapande klimatomställning och en vänstergir i välfärdspolitiken med slagord om att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Exakt vad det innebär är oklart men retoriken är identisk med Vänsterpartiets. Att janmuarisamarbetet havererat och Miljöpartiet lämnat regeringen är andra faktorer som kan förvandla det önskade väljarflödet till en rännil.
Flera hinder på vägen alltså varav det första väntar på helgens kongress. Ett underkännande av strategin där skulle tvinga partiledningen att tänka om i ambitionen att bli en rödare version av det parti Vänsterpartiet ständigt stått i skuggan av.