Tack för en viktig berättelse. Det är förstås olika vad patienter - och närstående - har tyckt har fungerat bra eller mindre bra i olika verksamheter. Jag tror man ska komma ihåg att spelberoendebehandling är mycket nytt för de flesta vårdgivare, t ex jämfört med alkohol och narkotika. Men som sagt, det är en viktig erfarenhet du berättar om. Viktigt förstås att verksamheter - när nu det här nya området så smått har börjat sätta sig i många verksamheter - också fortsätter att utvärdera och utveckla dessa, och inte minst samarbetar över gränser mellan huvudmän (kommun-sjukvård).

Även om man har försökt många gånger tidigare, så tycker jag att man ska fortsätta med strukturerad samtalsbehandling med KBT-inriktning, men för den som har haft problem länge och mår mycket psykiskt dåligt, kan det vara värt att göra detta med anpassningar till det. Det kan låta som "mer av samma" behandling, men många har erfarenhet av att det krävs flera eller många försök innan man till slut lyckas. Svårt att förklara i kort form som här, men ibland handlar det om att tajmningen inte har varit rätt tidigare, eller att man behöver mer hjälp i att hitta alternativa aktiviteter som funkar för en. Kamratstöd såsom i spelberoendes förening t ex kan också ha stor betydelse.

En fråga som ligger något utanför spelområdet men ändå har stora likheter. Jag tycker att du ska försöka hitta en KBT-behandlare, eftersom KBT också fungerar väl när det handlar om att ändra ett beteende, såsom shopping. Det finns en ökande kunskap internationellt i forskningen om KBT-behandling även för shopping. Likheterna är många. Man kan börja via sin vårdcentral, eller i socialtjänsten.

I princip handlar det om samma grundläggande mekanismer, även om det förstås också finns vissa skillnader. Spelberoende är en diagnos, liksom nikotinberoende t ex. Behandling ges av kommun och sjukvård, och man bör absolut söka hjälp om man inte kan kontrollera sitt spelande - det finns hjälp att få och många har kommit ut på andra sidan som f d spelberoende.

Både kommun och region ska kunna ge behandling med KBT för spelberoende, och för båda dessa huvudmän är de nationella rekommendationerna att behandla med KBT (eller motiverande interventioner när det behövs). Att få KBT och att ha kontakt med spelberoendes förening står inte emot varandra, utan kan snarare tjäna som ett mycket bra komplement, som vi ofta uppmuntrar i behandlingen.

Om jag tolkar det rätt att du menar ansvar för den person som har själva beroendet, så har kommunen enligt Socialtjänstlagen ansvar för att ge behandling för det, både för spelberoende och för substansberoende. För den anhöriges mående kan det bero lite på, och kan handla om kommunala insatser, men kan också handla om sjukvård (i första hand via vårdcentral) för att ge stöd för ett påverkat psykiskt mående.

För 12-stegsbehandling finns i stort sett ingen behandlingsforskning på spelberoende, och därför finns den metoden inte med i nationella rekommendationer för spel. Svaret är således att vi inte vet. Rekommendationerna i Sverige, baserade på tillgänglig forskning, är ganska tydliga med att KBT och olika motiverande samtalsinterventioner rekommenderas. Man ska också tänka på att forskningsfältet kring spel är mycket mindre och yngre än för alkohol och narkotika.

Tack för att du delar din hoppfulla historia! Härligt att din bror mår så mycket bättre och så fint att du har möjlighet att hjälpa honom med ekonomin. Ha en fin kväll!

Jag tycker man ska prata med de instanser i vård och omsorg som man utifrån autismdiagnosen redan har kontakt med. Är man redan inom vården så ska man kunna få hjälp med hänvisning vidare. Kommun och region ska också kunna samverka här. Då ska man också kunna få möjlighet till ett behandlingsupplägg som tar hänsyn till den diagnos som finns i grunden.