Därför äter vi mer godis
Tiden då barnen nöjde sig med en liten tablettask är förbi. Nu är det jättepåsar med godis som gäller – för såväl vuxna som barn.
Men vad var det egentligen som fick oss i Sverige att förlora kontrollen över snaskätandet?
– Fram till början av 1980-talet då plockgodiset kom hade vi en hyfsat normal konsumtion jämfört med övriga Europa, säger André Persson, en av författarna till boken Godis åt folket.
Oemotståndligt
Kombinationen billigare godis – ett halverat pris de senaste 30 åren – och att vi själva fick plocka på oss hur mycket vi ville, blev helt enkelt oemotståndlig.
– Det är samlaren i oss som gör det. När vi plockar själva vill vi hela tiden ta mer, säger André Persson.
Medan vi förr stod och pekade och valde ut ett fåtal godisbitar i kiosken grabbar vi nu själva tag i sleven och fullkomligen vräker i skopa efter skopa med snask. Det i sin tur har gjort att vi fått en annan syn även på de färdiga påsarna. Om 1970-talets barn tyckte att det var helt normalt med en ask Zoo eller Pimpim på 80 gram så tycker dagens barn att det är lika normalt med en Tom & Jerry lördagspåse på 135 gram.
Frågan är hur mycket mer godis vi kan trycka i oss. Nu ligger vi på en nivå där vi äter dubbelt så mycket jämfört med genomsnittet i EU.
– Ökningstakten har kanske mattats av något, säger André Persson.
Fakta om godiskonsumtionen
I början av 1960-talet åt vi mindre än 145 gram snask i veckan. Nu är vi uppe i 350 gram. Omräknat till kilo per år rör det sig om en uppgång från blygsamma 6-7 kilo till 16-17 kilo, enligt siffror från Jordbruksverket.
Författarna till ”Godis åt folket: en bok om hur svenskarna blev sockerslavar i karamellkungens rike” pekar på hur färger som signalerar näring och energi – gult, orange och rött – triggar igång vår hunger samtidigt som den primitiva driften att samla får oss att gå igång på godishögarna. (TT)
Så arbetar vi
SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.