Det är i nätmagasinet Slate som kolumnisten Jeremy Stahl förundras över traditionen.

Stahl minns hur han tillsammans med sin flickvän för tre år sedan reste till Sverige för att fira jul med hennes familj. Fullkomligt ovetande om svenska jultraditioner var han beredd på det mesta, men inte ”Kalle Ankas jul” och den hänförda svenska publiken.

”Ingen reagerade”

”Ingen pratade, förutom att recitera favoritrepliker, Min blivande svärfar skrattade åt skämt som han uppenbarligen hade hört många gånger förut. Ingen reagerade på den antika animeringen, de töntiga skämten eller ens den 30-talstypiska Disney-rasismen i Jultomens verkstad som är bortcensurerad i amerikanska versioner”, skriver Stahl. ”Nordiq Quack” väljer han att döpa fenomenet till.

Än mer förundrad blir han över att svenska familjer planerar julfirandet med ”Kalle Ankas jul” som utgångspunkt, en 50 år gammal tv-timme som förändras ytterst lite från år till år.

Stahl är så fascinerad över svenskarnas besatthet av Kalle Anka att han ägnat en hel del efterforskningar åt att förstå tradtionen. Via samtal med museiföreståndare, etnologer och företrädare för SVT har han kartlagt bakgrunden och svenskarnas oreserverade kärlek till programmet.

”Trygghet i en orolig värld”

I en sista slutsats kommer Jeremy Stahl säkert ganska nära i sina tolkningar:

”För många svenskar är det något tröstefullt att veta att det varje år finns en timme på en dag när du sitter ner med alla i familjen och bara är med varandra”.

Stalh refererar även Bengt Feldreichs slutsats i en intervju med Länstidningen i Södertälje.

”Kalle Anka erbjuder trygghet i en orolig värld”.

Thomas Larsson